Aftonbladet – 18 juli 1859, sida 3

Johan: Lekberg i Westra Bobi var numera de flesta frågor liberal; men med öppenhe uppträdde han äfven mot de liberala, då ha ej blifvit öfvertygad om deras åsigters riktig het. Ofta inlade han en sådan känsla i sit föredrag, att det rörde mången ståndsbroder hjerta. Det lärer dessbättre icke vara tvifve om denne förtjente riksdagsmans återväljande Anders Lursson i Norlund saknade mång af de egenskaper, som erfordras för riksaags mannen, ehuru han utan tvifvel-hade redlig uppsåt att fylla sin plats. Det är önskligt att. en man med mera utvecklade Degrep om den nuvarande tidens behof blifver valc af Fellingsbroallmoge. Nils Nilsson i Lindesby hade goda insig ter, mycken verksamhetsförmåga, lätt sätt at uttrycka sig och erkänner i allmänhet libera lismens läror. Men af sin ställning såsom re. presentant från en trakt, som vär i det kongl Jernvägsförslaget på papperet hugnad -mec Jernväg, och enligt andras omdöme äfven aj sitt -begär efter gunst drefs han in i för honom : helt och hållet nya bjulspår, synnerliger efter en-bemresa, hvarunder han kom i tillfälle att uppvakta kronprinsen-regenten. Har blef..de kungliga propositionernas. varma beundrare.: Ola Månssons nitiske medarbetare, och alla de förhoppningar den oppositionella sidan fästat vid honom: föllo genast till intet. -Särdeles betecknande är det, att: Folkets Röst på denne numera erkändt servila personlighet, som i sin ställning såsom riksdagsman helt uppenbarligen gjorde höger om, liksgom en soldat på kommando, slösar beröm för en sjelfständighet, som icke kände andra in tressen än det allmännas. Det ser nästa: ut såsom om det:skulle ligga vederbörande om hjertat, att, när Ola Månsson är borta, få bans ordonnans till. platsen; men kommittenterna böra väl hafva fått öppna ögon för Nils Nilssons framfärd. Svenska bönder och bergsmän hafva alltid haft rykte för att vilja ha en man bakom ordet. Om wermlandsrepresentanterna kan man med broschyrkarakteristiken säga, att de alla hyste liberala: och sjelfständiga åsigter, den ene mer, den andre något mindre utpräglade, och att den hofsamme f. d. vice talman Pehr Eriksson, liberal af. gammalt skrot och korn. var dem sen god föresyn och rådgifvare.n Men då man så i allmänhet bedömmer dem och. uttalar den öfvertygelsen, att ingen af dessa : 7 riksdagsmän gjort sig ovärdig att blifva återvald. så utesluter det likväl icke. att man väl bör anse Georg Nyqvist i Östmark, företrädare för JVilsAndersson i Bäfvik, öfverlägsenden sednare i nit, insigter och uppfattning af svenska folkets önskningar och behof, liksom i förmåga att göra sina åsigter gällande, samt att man således, på samma gång man önskar Pehr Eriksson, Anders Jansson, Anders Jonsson och de tre, som hette Olof Olsson, återvalda, blott i den händelse, att Nydqvist icke åtnjuter nog allmänt förtroende för att blifva vald, bör önska att Nils Andersson framför någon alldeles obepröfvad får återtaga sin plats i ståndet. Man har här berättat, att Nils Nilsson på Högåsen, riksdagsman sednast 1854, skulle bafva utsigter att blifva återvald, och att han äfven skulle vara betecknad såsom blifvande vice talman; men från ett sådant val bör man allvarligen afråda allmogen i hans trakt, enär han visade sig otillgänglig för alla den nyare tidens politiska ider och trogen anhängare af de åsigter, som för de maktegande på riddarhuset och i presteståndet försvaralesibondeståndet just af sådana högkonservatismens representanter som Nils Nilsson, Petter Jönsson, Medin m. fl.