Aftonbladet – 18 juli 1859, sida 2

Ur helt annan ton talar en korrespondent från Paris till en tysk tidning: Underrättelsen om freden samt om de särskilta vilkor, på hvilka de båda kejsarne i salongens lugn uppgjort densamma, har väckt den största öfverraskning äfven hos den stora allmänheten — säger korrespondenten. Men det är en öfverraskning, som är himmelsvidt skild från glädje och jubel. Aldrig förr har absolutismen så fräckt som nu trängt sig fram i förgrunden såsom ensam lyckliggörare, och ännu aldrig förr måhända har Napoleon III, trots all den moderation och klokhet, som han så gerna låter påskina, mera skadat sin sak. Om han så förstår sir tid, och framför alla andra rätt förstår den, som hban-i sin bekanta proklamation yttrat, så måste vi lefva i en sorglig tid, då en enda menniska kan djerfvas ensam handla på hela Verldens vägnar samt efter godtycke och utan att fråga någon till råds jemnka statsförhållandena bit och dit. Napoleon III har uppoffrat den italienska saken samt Sardinien åt Österrikes vänskap och påfvens välsignelse. Han har uppfyllt ena hälften af sitt program, men lemnat den andra i sticket. Han har gifvit den italienska revolutionen, hvilken han genom österrikarnes fullkomliga förjagande kunnat göra oskadlig, nya och fruktsamma stödjepunkter; och förundrad gör man sig verkligen den frågan: Är detta