Aftonbladet – 18 juli 1859, sida 2

Dobson i spetsen, innebade den del af vägen, som låg emellan dem och grindstugan. Låt oss gå dem lugnt förbin, sade Albert, om de fillåta oss det. Ja, om! upprepade Harold och grep kraftigare om sin j åk. Till en början syntes detta ej så otroligt, ty Will med bältet var en motståndare; som de, ej beräknat. De kände väl hans mod och ofantliga styrka, äfvensom den ovanliga grad af ihärdighet han alltid utvecklade, då han en gång förklarat sig för det ena eller andra partiet vid en tvist. . ; Hvad är det I viljen, mina vänner ?, frågade Harry, som önskade att saken om möjligt ej skulle gå till någon ytterlighet. Dobson mumlade någonting om att de gjort narr af honom. . Och det var väl förtjent, svarade Will; hvarföre sökte du att håna och yfyas öfver främlingarne? Det är så Cumberlandssättet. Nej, säger jag digp, tillrättavisade honom den förre, och du är sjelf ingen Cumberlandsman. Cumberlandssättet är rent spel och inga knep — men det gagnar till intet att tala förstånd med dig; låt oss således gå vår väg fram. I fån inte komma framp,, skreko karnernas : Vi vilja slåss med er. viljen I slåss med mina vänner? Jaz tag dig sjelf till vara. . Nej, jag vill hjelpa dem, utropade Will, i det han svängde sin knölpåk öfver hufvudet och rusade in i skaran för att rensa vägen för de andra. 0 Wills anfall var så oförmodadt och understöddes så skickligt af hans följeslagare, att Dobson och bans parti.blefvo försatta i ögonblicklig förvirring. De samlade sig dock iteri, hastigt, och en ursinnig strid började: