FR WWERERSSE: IL UV 10 JU Som man kunde vänta, har freden i Villafranca icke framkallat särdeles angenäma känslor, hvarken i Italien eller i Frankrike. De italienska patrioterna veta mer än väl bvad de kunna vänta sig för Italiens frihet af enitaliensk konfederation, af hvilken Österrike blir.medlem och i spetsen för hvilken träder -påfvemakten; bland alla i Italiens regeringar den, som står i den skarpaste opposition mot sitt lands sträfvanden och önskningar; de inse, att hvarje försök att inleda en förbindelse mellan det liberala Sardinien och det reaktionära Rom och att ge det-senare ledningen af Italiens civilisationsutveckling skulle bli olycksbringande för Sardiniens fria institutioner. Telegraten bragte nyligen den betecknande underrättelsen, att Cavour med anledning af fredsslutet afträdt från sin befattning såsom sardinsk konseljpresident. I dag erfar man, att en resning utbrutit i Milano, att ropet lefve republiken låtit höra sig och att dervarande franska trupper fraternisera med folket. Utan tvifvel kömmer detta enstaka utbrott af italiensk harm och förtviflan att lända frihetens sak till föga fromma, måhända endast tjena till förevändning för repressiva och reaktionära åtgär er. I Paris blef den stora nyheten först bekant genom en på börsen uppslagen depesch, som itbragtes af en bland kejsarinnans lakejer. Sjelfva utrikesministåren skall ha fått första underrättelsen på denna väg. I de utländska legationerna betviflade man helt och hållet sanningen af det snart kringilande ryktet, till dessinvalidhotellets kanon bekärftade detsamma. fSäHlos allmänheten visade sig först misstro till underrättelsen, sedermera missnöje öfver fredsvilkoren. Detta framskiner till och med ganska: klart ur den stackars klafbundna Pjorens yttranden. Endast jesuittidningen nivers och hofvets intimaste blad, Pays, uttala sin belåtenhet. De festa fillkännagifva sin stämning genom en vältalig tystnad eller en dyster lakonism. -Constitutionel söker trösta sig med den, enligt hvad man från annat håll erfar, falska förmodan att Peschiera och Mantua väl skola räknas med till Lombardiet.: -Siecle begagnar en behändig utväg för att kunna uttala sina känslor, utan att direkt klandra. Den låtsar icke ha erhållit någon underrättelse om fredens afslutande, förklarar i en längre artikel hvarje fred, som icke skulle innebära österrikarnes utestängande från Italien, för otänkbar vch talar sedermera i ett kort postskriptum undfallande om de redan bekantgjorda fredsvilkoren. Sietcles artikel är af följande innehåll: pp Vapenstilleståndet, afslutadt emellan de krigforande armåerna i Italien, kejsarens dagorder till soldaterna, det möte, som lärer hafva egt rum i Villafranca mellan de båda suveränerna, den i den officiella tidningen införda noten, som redogör för betydelsen af den nyss ingångna vapenhvilan, äro lika många tecken; som förebåda fred. Mötet mellan kej: sar Napoleon och kejsar Frans Josef isynnerhet synes tillkännagifva, att de två monarkerna redan äro öfverens om fredsbaserna. Men hvarken vapenhvilan eller någon af nyss anförda omständigheter verkar förändring i Frankrikes tänkesätt. Såsom en italiensk tidning vältaligt yttrar, förblifver programmet om Italiens oberoende och återuppståndelse detsamma ; ändamålet med kriget är vunnet genom våra segrar, och diplomatien har enast att stadfästa det genom fördrag. Tvenne bypoteser hade blifvit uppställda mot hvarandra, antingen Italien borde blifva fritt till Adriatiska hafvet, eller Österrike beherrska hela halfön. Frankrike reste sig, grep till vapen, vann segrar; intet offer syntes vårt ärorika fosterland för stort för den första hypotesens framgång. Italien skall då blifva fritt enligt de förbindelser man iklädt sig inför bela verldens ögon, fntt från Alperna ända till Adriatiska hafvet! När vi hade öfvergått Mincio och våra segerrika legioner började belägringen af Verona, Peschiera och Mantua, begynte anhängarne af en eftergifvande politik att röra på sig; de talte om en oberoende erkekertig i Venedig och om, jag vet ej hvilken tysk kombination för besättande af den beryktade fyrkantens fästningar. Krigets ändamål skulle icke vinnas, om Österrike hade en enda fot var i Italien, till och med såsom företrädande en annans ställe, och om fästningarne, belägna vid Mincio och Adige, icke vore italienska, skulle väl Lombardiets och Italiens nycklar kunna anförtros åt andra än italienare? Vi sysselsätta oss endast med Italiens befrielse; frågan, huru det inre grundläggandet af den nya ordningen skall regleras, rörer egentligen italienarne. Befolkningarnes önskningar skola pröfvas och afhöras. -Hvad oss beträffar, hysa vi icke det dåraktiga anspråket att vilja anvisa en plan; eller att framlägga våra åsigter om den territoriala och politiska indelningen af detta land, som hädanefter är försatt i frihet både genom de allierade soldaternas tapperhet och befolkningarnes sjelfmant framkallade entusiasm. Hvad vi tro oss kunna säga det italienska krigets vedersakare, morgondagens politiska kannstöpare, är att utan det program, som offentliggjordes vid krigets öppnande, synes oss allt en lögn, allt måste vara en lögn. Låt en enda österrikisk soldat officielt qvarstanna i Italien, låt det ringaste österrikiska inflytande der bosätta sig, och allt måste börjas på nytt inom få år, våra soldaters oöfvervinnerliga mod, deras -ädelmodigt utgjutna KlAd Lol sara ANuttint fuamnillte höiatn enn 12