Aftonbladet – 15 juli 1859, sida 3

att främlingen skulle fråga honom; hvad de gjorde med den, i hvilket fall han hade ett svar i beredskap, att vända åtlöjet emot honom. : ; Ah! jag förstår; I gömmen den till eget bruk, anmärkte Albert. Troligen är här på orten en, rask afsättning. Det skulle vara så, om vi hängde upp hvarje narraktig gäck, som kommer hit, utropade mannen alltmera retad. Eller som är född och klädd till döddagar genom denna ypperliga. ödling, tillade den förre. Nu förlorade hans vederpart allt tålamod, tog ett stort ölkrus och svängde det öfver hufvudet på sig samt förklarade pågin landsortsdialekt, att han skulle krossa skallen på deti fördömde pratmakaren. ; Det hördes ett allmänt rop af: Stå på dig Dobson! Hvilka stora fel ochbrister Albert Mortimer än kunde hafva, så var feghet säkerligen ej deribland. Han sprang upp i ögonblicket öch stod fullkomligt beredd på ett anfall... Harry och Harold voro likaledes färdiga att hjelpa honom. Innan tvisten kom till ett våldsamt utbrott, reste sig en ung arrendator, som hittills suttit en tyst åhörare, från stolen och visade den kraftfulla gestalten af en man, minst sex fot, tre tum lång. William Frarklin, eller Will med bältet, som han i förtröligt tal kallades, var den bäste brottare i Cumberland. Han hade en jättelik styrka och dertill ett barns fromhet samt var alltid den förste att undvika strid och stifta fred. Han fattade Dobson i armen, tog kruset af honom, lade sin väldiga hand på hans hufvud och tryckte ned honom på stolen igen. Var stillan, sade han; kan du inte det? Är det så man skall bära sig åt emot fråm!