Aftonbladet – 15 juli 1859, sida 2

riddareskaldsen, som pryder början af detta kapitel. 2 Harold lyssnade gillande derpå. Albert Mortir er log endast. i Jag finner att ni ären tviflare, sade Harry, och icke tror på dygden. Jag tror som Pope, svarade officeren. Den finnes ingenstäds och öfverallt. Ja, ja, menframför allt på landet,, menade Harry. UR , Inte mer der än i London, utropade den förre, ehuru jag håller med er-om, att den blir bättre bemärkt derstädes. Menskligheten i massa framvisar så mörka skaggor, att få af oss hafva tillräckligt tålamod. att studera den i detalj. Vi vände oss bort ifrån dem, med fasa eller vämjelse. Det är icke så på landet, der menniskorna lefva mera spridda, och hvar och en känner sin grannes kafaktär, dygder och fel. I stora städer måste statistiken blifva högst ofullständig; icke så på landsbygden; der tvinga dess uppgiiter sig på en, genom hvars och ens individualitet. Hur många bandlingar af trohet och sjelftörsakelse blifva aldrig kända i städerna; hur mycket hjeltemod och lidande blir der begrafvet i glömskap, tillade han, som i landsorten nödvändigt måste blifva kändt af allal Har ni lefvat mycket på landet? frågade Harry. Endast helt litet. Jag kunde tro det. Jag förstår er invändning, anmärkte Al-! bert, och vill besvara den, innan ni yttrar. något vidare. Menniskan är sig temligen lik, i hvad belägenhet vi än må sätta henne. Dess passioner, intressen, smak och vanor äro snarare inskränkta än förändrade i följd af olika lefnadsförhållanden, och jag studerar nästan helre djuret i ett menageri än i det vilda! naturtillståndet.