Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 3

ly, mildt förebrående. Försynen har fört oss, olyckans barn, tillsammans. Låt oss glädja och styrka hvarandra genom ömsesidigt mod och förtröstan. Den mörkaste natt har dock en morgon, om icke på jorden, så åtminstone der, hvarest sorgen upphör och englar välkomna dem som burit sina pröfningar med tålamod och tro. Det var ej underligt att Harold Tracy och Harry Burg, som på ett så underligt sätt blifvit bekanta med hvarandra, snart blefvo trofasta vänner; de besökte samma sällskaper, der de båda voro lika välkomna; de hade samma smak, samma nöjen. Det dröjde ej länge, innan Harold sammanträffade med:-Albert Mortimer och bekantskapen förnyades — ty denne sluge, unge man hade lyckats att, innan han lemnade Granstoun Park, utplåna det ofördelaktiga intryck deras första bekantskap framkallat. Harry kände sig ej sördeles gynsamt stämd för sin nye bekante. Ha: var sjelf öppen och känslig till sin natur och kunde väl fatta ålderdomens försigtighet, men icke ungdomens beräkningar. Oaktadt detta mindre fördelaktiga intryck, som i alla fall snarare kunde kallas likgiltighet än ovilja, bjöd han den unge oflicern att vara honom och Harold följaktig på en resa till Burg Hall, som han ämnade besöka för första gången. Jag har aldrig sett stället,, sade han, och fruktar att orten har föga nöje att bjuda på; det ligger midt uti Cumberlands ödemarker, icke långt från Alston Moor; hela nejden är befolkad af grufarbetare. v En ny sida af menskligheten att studera, således, tänkte Albert och antog bjudningen. Det blir naturligtvis ett festligt emottagande af godsets underlydandep, sade han högt. Nej, ingenting sådant, svarade den nye godsegaren, ty Jag ämnar icke underrätta