Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 3

huru hastigt de flesta af dem tystades. Hvad som syvötes mig förvånande var, att österrikarne icke sökte ersätta i antal hvad som felades dem i skott vidd och säkerhet att träffa. De förde aldrig upp mer än 3 eller 4 kanoner i sender, och dessa höllo nästan alltid qvar på vägen, ehuru det öppna Campo vär ganska passande för artilleriets evolutioner. Jar kan endast fatta saken så, att de icke voro myckei böjda för att förlora dem och hade derföre affärda: sitt artilleri framemot Mincio, endast bibehållande Jet allra nödvändigaste — en ganska falsk hushålls;ktighet, ty hvad de räddade i kanoner, förlorade de i soldater. På franska .sidan är antalet af sårade i förhålande till döda större än vanligt, hvilket förklaras :f de små projektiler, som användas af de österrikiska skarpskyttarne. De flesta sår äro i hufvudet, sacken och extremiteterna, en följd af fäktningen på ie branta kullarne. Det stora antalet af egna såade och fiendens gjorde det i början omöjligt att aga omsorg om dem, utan måste man anlita beolkningens hjelp. Brescia kan i sanning vara stolt sfver sina invånare, ty ingenting kan vara mer beindransvärdt än det ädla och patriotiska sätt, hvarpå le uppfört sig. Det finnes ej ett hus, ej en familj. om än aldrig så ringa, som icke åtagit sig att vårda o eller flera af de sårade, och många beröfvade sig sjelfva icke allenast sin beqvämlighet, utan äfven let nödvändiga, för att lindra deras lidanden, son äktat för dem. Alla, som bade vagnar till sin disposition, åkte sjelfva ut till de franska och piemoncesiska linierna, för att återföra sårade. Somliga ifvaktade vid stadsportarne deras ankomst och bortyuro de sårade, liksom hade de påträffat en skatt: ndra åter gingo, för att vara de första när der sälde ett verk af barmhertighet och patriotism, fler: nil ut på vägen, för att möta och inbjuda dem til iaa boningar. Dessa ansträngningar blefvo hastigt afbrutnai går m. genom en af dessa panics,, som äro så vanliga dagen efter en drabbning, då spänningen ännv cke hunnit lägga sig och alla sinnen änna äro känliga för hvarje yttre intryck. Jag råkade befinnö nig på vägen mellan Solferino och Castiglfone omsring kl: 3.e. m. Den var betäckt med en lång sad af vagnar och mulåsnor, som förde de sårade rån slagfältet. Då jag endast var några 100 alnar rån staden; hörde jag en ovanlig rörelse bakom mig och såg moln af dam uppstiga. I samma ögonblick sed en man i afrikanska jägarnes uniform förbi i ullt galopp, hållande i handen sin dragna sabel. Detta förvånade mig så mycket mer, som jag, aftoen före bataljdagen, då jag återkom från Campo di Medole, äfven såg en person i samma uniform, ikaledes med dragen sabel, rusa fram mellan mulisnor och vagnar på vägen. Jag försökte hejda hoom, men förgäfves; han fortsatte sin väg och efter honom kom en hop mulåsnor, vagnar och kärror, skyndande framåt så hastigt de kunde, skakande de sårade på det förskräckligaste sätt. Jag hastade mn i staden, och äfven hit hade förvirringer spridt sig: de sjuka, som ännu kunde gå, försökte att flykta undan, de trefärgade fanorna för svunno på ögonblicket; bodarne stängdes: och allt letta tumult förorsakades af underrättelsen att ett detachement af fiendens kavalleri hade på nägot sätt kommit till stora vägen och afskurit en proviantkonvoj. Detta rykte var i högsta grad orimligt, men frambragte sin verkan, icke endast i Castiglione. utan hela vägen utefter till Brescia och ända till Milano, växande vid hvarje station till allt större och större dimensioner. I Brescia hette det, att österrikarne voro vid stadens portar. Men till Brescias ära måste sägas, att intrycket varade blott några minuter, hvarpå nationalgardet, trupperna och alla, som kunde bära vapen, skyndade till förskansningarne, fast deslutna att göra motstånd. Det fanns icke den ringaste grund till förskräckelsen, så vidt jag kunnat utröna, och man föranlåtes tro, att alltsammans var en falsk rapport från österrikiska spioner: Huru förhållandet än må vara, ha en. mängd personer -blifvit arresterade, och jag hör att min vän, den förk ädde afrikanske jägaren, denna morgon blifvit skjuten. NORGE. De norska tidningarne meddela underrättelser af den 10 dennes. Till storthingsmän hafva blifvit valda: för Stavangers amt: Ueland, Mossige, Thorsen och Hammer; för Finmarkens amt: Holmboe. Stoltenberg, Gylche och kyrkoherden Hansen.