Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 2

Vill ni vara god och betala mig, sir? sade Nancy, som med svårighet hämmade sina tårar, ty hon förstod slutligen allt det nedriga i talarens förslag. Du måste först taga emot klädniagen,anmärkte den förre. Nej. Nå, då skall jag inte betala dig alls, utropade den unge mannen brutalt; och du kan få stämma oss derför, om du behagar. Arbetet är illa gjordt, flera af västarne äro förstörda; och derföre, min stolta miss, så må ni svälta, Svält ni, tillade han, jag tänker att hungern snart skall taga högmodet ur sinnet på er. : Det är ej den största olycka som kan drabba mig), svarade hon. : Är det inte? Försök på, bara! Jag skulle vilja veta någon värre.n Jo, jag skall säga er någon, sir, svarade sömmerskan. Det är skammen — mitt: eget samvetes dom, från hvilken det ej gifves något vad. Säkerligen,, tillade hon; och utbrast i tårar, kan ni icke vara så grym? Kan jag inte, jaså du tror det! Jag har ju aldrig gjort er något ondt. Ja, jag är just ej så säker på -det, var det hjertlösa svaret. Jag har varit alltför efterlåten och fördragit dina höga miner länge nog, och ej granskat ditt arbete så noga jag bordt; men se, sådan är din tacksamhet. Se så, Nancy, var nu ingen fjolla, utan tag emot klädningen; du blir såvacker i den,, tillade han efter några ögonblicks tystnad, hbvarunder han inbillade sig se, att hon ångrade sig. Den förolämpaae sömmerskans enda svar var att draga sin tunna schal bättre kring axlarne och gå ut från kontoret. Stoltheten uppehöll henne tilldess hon blifvit befriad från sin usle förföljares åsyn; så snart hon