kyrkoherdeembetet skolat emottaga och emottagit hvad denne hade att redovisa, så skulle ju ock tit. Angeldorff, såvida han velat sin skyldighet fullgöra. ovilkorligt hafva emottagit: 1:o i kassa varande 1393 rdr 18 sk. 8 rst; 2:0 skuldförbindelser för 5383 rdr 16 sk., och 3:o handling för på indrifniug be roende 189 rdr 16 sk., eller tillhopa 6966 rdr 2 sk 8 rst. Det var ju alltså dessa 3:ne summor, hvilka såsom :en Broby kyrkas emottagna behällning, tit Angeldorff hade att redovisa. Låt nu vara att han af sin företrädares räkningsmiss-summering lä. förleda sig att uti sin första räkning, såsom emot tagna, icke tillgodoföra kyrkan mera än 6326 rdr 2 sk. 8 rst., så har han dock icke kunnat förebärs att uti kontanta kassabehållningen, 1393 rdr18 sk 8 rst., brustit förutnämde 640 rdr, hvaraf följer ati Tit. Angeldorff vid sin förstakyrkorälnings afslutande och, som sig väl borde, kyrkokassans uppräknande ovilkorligt måst skola erfara, att han i kyrkans kassa hade. just samma 640 rdr utöfver hvad han, efter föregifven egen anteckning af kyrkans emottagna tillgång, bordt hafva, hvilket förhållande lika ovilkorligt måst, eller åtminstone bordt, föranleda honom till forskningföch utredning af sammanhanget, hvilket då åter lika ovilk rlig måst hafva förissat honom att hans första räkning var rasande, ithy att hän deruti upptagit 640 rdr mindre än han frår sin företrädare kontant emottagit, qvitterat och kyr kan tillgodofört. Frånträdande nådårspredikantens missummering kan alltså icke hafva vållat att Tit. Angeldorff, vid sin första räknings afslutande, hade 540 rdr mera i kyrkokassan än hans räkenskap utvisade, hvadan ock det sannolikaste måste vara, att vid första räkningens afslutande han icke uppräknat kyrkans kassa, utan haft den tillhopa med sina egns kontanter och således förmodat att det varit ick kyrkans; utan hans egna penningar, som så oförklarigt föröka sig. Således bör tit. Angeldorff vidgå, antingen att han blandat kyrkans kontanter ihop med sina egna. ler att, såsom räkenskapsförare och redovisare, han cke i allo fullgjort sin skyldighet; ty något 3:djc ill ursäkt gifves icke, och i hvilketdera fallet som relst gjorde han hederligast och bäst att inse, det aken hos kongl. kammarätten rimligen icke kunde å annan utgång, än den fick, samt att han bör velerbörligt skrifta sig sjelf och med ett kort och godt Pater peccavi göra slut på polemiken. Semper Idem.