iösa pligter bättre och ej vore alldeles så begifven på nöjen. Detlåg en sorgsenhet i de sista orden, eller rättare sagdt i hennes röst, då hon sade detta, som vittnade om huru djupt hon beklagade Kits fel, och dock anade icke den stackars sömmerskan att det var kärlek som ingaf henne detta varma deltagande. Hon hade så föga tid att analysera sina egna känslor, och dessutom en alltför ödmjuk tanke om sig sjelf, att kunna föreställa sig, att äfven om hon vore dåraktig nog att hysa böjelse för den unga mannen, han någonsin skulle besvara den. Hon såg ingenting annat i framtiden än ett lif, fullt af möda och arbete — arbete på 2en ljufva vårmorgonen, på sommardagen, på den långa vinterqvällen — ett helt lif af försakelse, och brist på ålderdomen — kanske fattighuset! Men denna föreställning förtog henne icke hennes glädtighet och mod, ty bon hade grundat sin förtröstan på den sanna klippa, mot hvilken tidens vågor förgäfves bryta sig. Från denna afton egnade henne Kit ännu mera uppmärksamhet, och både när han gick till och ifrån sitt arbete, tog han den längsta vägen, endast för att få gå förbi Nancys ringa boning. Han var säker att få se henne sitta vid fönstret och sy med otröttad flit. De utbytte en vänlig helsning och ettleende, och minnet deraf spred ljus och glädje öfver det återstående af dagens enformiga arbete. Om hon barå inte vore alldeles så nogräknad, tänkte den unge mannen. Ack om han ville gifva sitt hjerta åt Gud hviskade den stackars flickan. Sorgen öfver att han ej gjorde så, tyngde på hennes sinne, och hon bad morgon och afton. för honom, Detta var allt hvad hon kunde göra; det öfriga lemnades till en makt, starkare och högre än till och med mensklig kärlek, (Forts.) TE