Aftonbladet – 13 juli 1859, sida 2

och artighet, som gick den fattiga sömmerskan djupt till hjertat, ty hon var icke likgiltig för alla hans goda egenskaper och den aktning, hvarmed ban ständigt bemötte henne. Ej underligt att hennes förtroende till honom var lika obegränsadt som. hans uppförande emot henne var hjertligt och aktningsfullt. Kit föreslog att de skulle åka i omnibus; ja, han framkastade äfven en vink om att taga en cab; men Nancy nekäde bestämdt bon hade icke råd att åka, och det var emot hennes grundsatser att hennes följeslagare skulle betala för henne. Hon. föredrog att gå. Innan -bandeln afslöts, frågade de efter i flera bodar och sökte samvetsgrannt att erbålla den högsta möjliga betalningen för ringen och medaljongen, hvilka de slutligen sålde för sju pund till lika stor förvåning som glädje för sömmerskan. Hvem kunde trö att den der lilla, lysande glasbiten .skulle vara värd så mycket pengar! utropade hon, under det de åter vände sina steg åt Vauxhallen. Jag har ofta hört talas om diamanter, men aldrig sett någon förr. Stackars unga miss! Det tycktes kosta mycket på henne att skiljas ifrån den; hon sade att det var en gåfva af hennes far. Han måtte visst hafva variten gentleman, anmärkte hennes följeslagare. Utan tvifvel, Kits, svarade Nancy, och ändå är hon så enkel och höflig att tala med som någonsin jag: sjelf, och så tacksam dessutom för-hvarje liten vänlighet jag varit lycklig nogatt kunna visa henhe. Hon hade ett halsband af. perlor och ett diamantkors, tilllade hon; som hennes tjenarinna skulle sälja åt henne, men den gamla, vårdslösa qvinnan förlorade det. z Btt diamantkors!-: upprepade den unge mannen. Det måste hafva varit värdt ganska mycket pengar,