Aftonbladet – 12 juli 1859, sida 2

jag visserligen skulle kunna bjelpa er med den saken, om ni bara kunde skaffa medel att köpa hvad som behöfs till arbetet. Emma löste af sig ett svart band,som hon bar kring halsen, på hvilket hängde en medaljong af guld och en ring med en liten diamant. Jag måste skiljas från dessa kära minnen, sade hon. Denna innehåller min dyra mors hår, och ringen var min fars första gåfva till mig. Vill ni följa med mig till en juvelerare ?n Ja, gernar, sade sömmerskan, men jag har ej den ringaste erfarenhet af deras värde, och de skola säkert missbjuda oss. Tror ni inte, tillade hon, att Rebecka vore den bästa person att sälja dem? Hon har mera erfarenhet än vi båda. Jag önskar spara henne smärtan af att veta mig hafva behöft afyttra dem, svarade Emma. Dessutomn, tillade hon tacksamt, skulle det endast påminna henne om en förlust, som hon aldrig upphört att förebrå sig. . Nancy såg frågande på henne, hon hade för mycken naturlig finkänslighet, att begära en förklaring af hvad hon sagt. Då vi först råkade i brist, fortfor miss Cheerly, ahförtrodde jag åt henne ett halsband af äkta perlor och ett litet kors af diamanter, att sälja. Hon förlorade dem. Förlorade hon dem? utropade sömmerskan. å Hon blef bestulen på demp, tillade Emma. ,Det nästan krossade hennes hjerta. Det skulle: verkligen hafva krossat mitt, anmärkte den förra och betraktade Rebecka, som alltjemt sof ganska godt i sin stol och för ingen del såg ut som en person, hvilken lidit af någon stor sorg. Det var mycket vårdslöst — mycket olyckligt, skulle jag säga, miss. Så var det, i sanning. Jag skulle rådfråga it, utropade Nancy; han är ovanligt klok och känner verlden väl; han skall nog hjelpa oss tillrätta härmed. (Forts. följer.)