En direktion bör afse hela riktningen, fordra ett resultat, uppställa denna fordran såsom problem för den ombetrodde föreståndarens verksamhet. Intet ånnat. i Hvilket resultat har direktionen fordrat? Man kan icke se något annat än det, att inrättningen skall bära sig, och när den det icke gör, när årligen kapitalet måste tillgripas. invänder sig direktionen för att skaffa flera medel, hvilka, när de erhållas, dock allti bort taga och förslösa utaf den barmhertighetsfond, som hittils, det medgifyes, visat sig liksom outtömlig hos hufvudstadens gifmilda och för allt elände ömmande befolkning. Hvilket resultat bör en direktion — och hvarje tänkande — fordra vid barmhertighetsverk? Och hvilket resultat särskilt för den stiftelse här omhandlas, Prins Carls inrättning för fattiga barn? Först i allmänhet att gåfvor och uppoffringar måtte fylla behöfvet och minska lystnaden efter nya uppoffringar; slutligen just i afseende på Prins Carls inrättning särskilt, att den genom utvidgad verksamhet måtte vara fullt tillräcklig för att rensa hufvudstaden ifrån en uppväxande generation, som kan vara — eller blifva — genomträngd af: oarter. : Är detta resultat vunnet? Det är en fruktansvärd fråga, som väl kan hafva makt att uppskåka sinnet. Den göres här ytligt; insändaren kunde vara i stånd att göra den ändå mera uppskakande. För några år sedan befallde H. M. dröttningen, att en revision skulle anställas, och hvaraf önekligen ett resultat kunnat vinnas, nemligen en undersöknving hvad det blifvit af de barn, som, upptagna ur hufvudstadens dy, varit för varade i Prins Carls inrättning och slutligen derifrån blifvit utslängda på egen hand, vid 15 års ålder, i verldstumultet, obekanta med allt som icke har sammanhang med kasernlifvet, saknände allt stöa ifrån inrättningen, med ett ord, mera oförsökta och främmande, lättare förförda än den olyckliga mängd jemnåriga, som samtidigt växt upp med till en viss grad mättad nyfikenhet. På denna fråga erhöll H. Majestät intet svar. Allmänheten har aldrig -begärt något svar på samma fråga, den tillskjuter penningar och anser sig derigenom hafva gjort nög.: Den döende, som icke kan taga med sig några penningar, testamenterar några 1000 rår å inrättningen och somnar lugnt efter sin välgerning, hvars bruk Han icke kommer att öfvervaka. De lefvande gifmilda kasta fram sina summor med lika lugn, antingen penningarne bära frukt eller icke. Sannerligen: det är mera lättsinne än godhet i ett sådant sätt att vara välgörande! Men det är icke nog med detta ena — måhända -— uteblifna resultat, att icke ett tillräckligt antal elever frälsas. Det är ännu qvar det stora resultatet att hafva höjt den uppväxande generationen genom att hafva, medelst en kärlekstik och praktisk uppfostran, gifven åt dem som sakna tillfällen till en sådan, utrensat ogräset bland de uppväxande. Detta resultat är icke vunnet. Prins Carls inrättning skulle när som helst behöfva, för detta resultat, upptåga kanske flera hundrade individer; men i dess ställe har inrättningen sett sig tvungen att betydligt inskränka antalet af sina barn, emedan penningetillgångarne hindra en obegränsad välgörenhet i desta fall. Detta beklagliga missförhållande finnes egentligen till följd af att man alldeles icke försökt organisera inrättniogen: (I allmänhet måste man säga, att ordet organ är till sin egentliga betydelse alldeles okändt för våra organisatörer.) Att inrätta något så, att det i sin verksamhet innefattar vilkoren för sitt eget bestånd och vidare utveckling, är någonting temligen obekant. Löheregleringar få här ofta namn, heder och värdighet af organisation. Om nu, för att komma till det hufvudsakliga prakti-ka vilkoret, vi återvända till att betrakta hushållningsgrunden, så visar det sig -att husrum i det dyra Stockholm föranleder en hyresafgift af 6000 rdr årligen. Kan man kalla den hushållningen förlåtlig? Är det icke välgörenhetens omfång, som härigenom inskränkes? Är icke dennä utgitt af 6000 riksdaler tagen på deras räkning, som behöft, men icke vunnit någon del-af den-barmhertighet man velat åsyfta för dem? — Vi åntyda, men uppräkna icke alla de små sidokostnader, hvilka i en stad och i en kasern äro oundvikliga, men de utgöra dock en betydlig summa, som till det mesta ingår i xomkostnadskonton, hvilket vi af revisionsberättelsen sett utgöra flera tusen rdr. Lönekonto är också en betydande post, som i kaserntillställningen icke kan undvikas, men på landet och i familjer skulle till största delen försvinna. För att nu förkorta denna uppsats, som måhända redan är alltför lång, enär den troligtvis, såsom alla andra anmärkningar mot prins Carls inrättnings felaktigt underlagda principer, med allt lugn kommer att förbises, vilja vi helt kort förklara oss eniga med revisorerna i deras tillstyrkan att förflytta inrättnincen till landet. Den åtgärden uigör enda vilkoret för inrättningens upphjelpande till den beskaffenhet den bör ega, och -som förmodligen aningsvis föresväfvat stiftarne, hvilkas första beslut och afsigter föranleddes af en påträngande nöd, uppenbarad inför polisens dombord, dit små brottslingar ofta framArogos. Det är en stor brist i den allmänna så kallade bildningen, att man icke vet uppskatta menniskans art och egenskaper, isynnerhet att icke förstå hvad arbetet är, icke taga det i beräkning till dess fulla värde, ännu mindre att betrakta det såsom första konstituerande momentet till eganderätt. Slutligen att icke bedöma arbetet såsom utgånget ur friheten och såsom källan till obestämd; men växande och stor moralisk och materiel rikedom. Hade hrr organisatörer, ett begrepp om allt detta, skulle aldrig prins Carls inrättning fått en sådan tiggerinatur, som den haft och ännu har. Tillämpar man härvarande postulater, så uppkommer deraf imperativet att förlägga Inrättningen på låndet, fördela den i familjer, påräkna barnens arbete vid skötseln af landtbruk, dervid detill stor del skola bidraga att både föda och kläda sig. En särskilt fördom har velat bibehålla inrättningen i staden, emedan man eljest skulle komma att sakna de donationer, genom hvilka inrättningen hittills blifvit uppehbållen,.. Men om den kan uppehålla sig sjelf? Är det icke bättre än donationer? — Med 200,000 riksdalers kapitaltillgång kan man få mer än dubbelt så stor egendom som den manckan, efter huvarande personals anspråk, behöfva. Också torde kapitalet vara lågt beräknadt, alldenstund värdet å de stadsegendomar, der barnen nu äro logerade, visserligen är betydligt högre än som det af gammalt blifvit uppskattadt. Ibland inrättningens skulder äro flera betydliga poster, som försvinna i en framtid. Kortligen: man har öfverflödiga medel att köpa landtegendom och att inrätta den för ändamålet. Kan man icke, genom ibibehållandet af-en direktion samt föreslagna depositionskontor m. m., få titeln qvar i kalendrar, annonser och öfrig statistik för Stockholm lika prunkande som förut? (Skryt är ju i alla fall alltid hufvudsak!) Kan man väl förmoda, att välgörenheten skulle blifva mera sval, om ået befunnes att inrättningen fullkomligare motsvarade sitt ändamål, eller, för att säga riktigare, om den befunnes hafva ett ändamål; hvilket den hittills icke haft? Det är ganska säkert att många flera skulle göra uppoffringar deråt, om det blefve: dem tydligt att ändamålet vunnes; men vi kunna ickel ännidt Hin ef NkHAYA Han I tänlkban BTttr Rh ttvrinmnr an