Aftonbladet – 11 juli 1859, sida 2

en tillflykt i döden, till trots för sin stapåres lagar... Rena mig från samvetsqvalen öfver detta brott, tillade han, och tala sedan om att ersätta det onda ni gjort. Förskräckt af talarens tilltagande häftighet, lemnade Harold sin plats vid fönstret och lade sakta sin hand på hans arm. Säg intet mer i detta ämne, hviskade han. Han kan ej förstå dig. Ja, det är sant! Jag här ingen rättighet att uppträda som en Möentor., Sir John Sellem var en man med skarp fattningsgåfva; vanan att umgås med verlden hade lärt honom att läsa i menniskors tankar, och han öfvade sig träget Aderi, om ej till sin själs bästa, så åtminstone för vinst. Hvad char jag att vänta mig? frågade ban i undergifven ton. Rättvisal svarade Harry Burg strängt, om dess hand är kraftig nog att kunna nå er;men åtminstone det förakt, hvarmed hvarje:hederlig man måste bränmärka ert uppföranide emot mig.a Jag skall icke lefva, för. att drabbas deraf, svarade bankiren med förtviflad röst; det skulle medföea förlust af hela min förmögenhet .— mitt: enda: :barns förnedring — och fattigdom för många hundrade. Farväl sir. Jag ber er icke :om. förbarmande, ty efter allt det ondarjag gjort er vet jag väl att det skulle gagna till intet. Ni är, eller vill åtminstone synas vara en slags filösof, tillade han. Har den tanken någonsin fällit er in, att om också menniskan anser -sig hafva rättighet att dömma brottet, så är det dock endast Gud som ser frestelsens storlek ? Ja, så är dety, tänkte Harry. Jag, som var pår vägen att begå det förskräckligaste brott emot. skapårens! lagar, anser mig hafva rätt att anklaga min usla likel : Ne tanke medförde en djup förödmjuelse.