Aftonbladet – 9 juli 1859, sida 2

då .den föraktade puppan bryter sitt skal vch svingar på granna vingar i den fulla glansen af sitt sommarlif. Men detta är sorgsenhet, och icke glädjen, anmärkte Harold. Krossa blomman, och den kan endast skänka något af den vällukt, hvarmed naturen Dpegåfvar den. Kunde ni ana allt hvad jag lidit, skulle ni icke undra. på mig; men ni har aldrig erfärit-fattigdomens lidande — hur den förstör bjertats lycka, förbjuder oss att äga känsla för det sköna — ja, för mycket som förädlar menniskan. Ni har aldrig behöft darra vid ljudet af de fotsteg som närmade sig en dörr, rädd att det skulle vara någon hård och förolämpande fordringsägare — rodnat, då ni i er förtviflan lofvar betalning, och plågar er stackars hjerna till döds, för attutfinna något medel att undvika den själsförnedrande lögnen. Jag har känt allt dettan, tillade han; ormens gift har förhärjat de bloms mor, hvaröfver den -gått. Ni tänker för dystert. om det förflutna, anmärkte Harold; Fattigdommen sär icke ens i vår materiella tid betraktad som ett brott. Nej, det är sanntl svarade Harry bittert; den är endast: moralisk tillintetgörelse, och den rikedom, man möjligen lyckas vinna, duger endast till att sätta hifi den skendöde.n Nu igen! utfopade hans välgörare förer brående, fs Förlåt -mig,, sade Harry. Nichar ji sanning rätt att klandra mig, ty af alla lefvande varelser är ni den enda som visat mig deitagande under min nöd. Den är nu förbiogtils lade :han, nis har; sett hur. svagt mitt hjerta varit, må ni. bädanefter bevittna dess styrka Harry gick till fönstret och stod för fera minuter tyst och blickade ut derigenom. Då ban åter vände sig om och intog: sin plats vid bordet, voro hans drag åter lugna; hvarje spår