essor Fhilippt. 1 Hostock författad athandling, som mycket hade tillfredsställt honom. sjelf. Efter slutad läsning häraf uppläste domprosten Wieselgren en skrifvelse, insänd af. en ekman, : som i de. svartaste färger skildrade let sedliga och kyrkliga tillståndet i en viss; nycket stor handelsstad i Tyskland, en fri och högboren republik, ejsärdeles långt från våra landamären. Denna skildring sattes derpå af doktor Wieselgren i en viss förbindelse med religionsfriketenoch friheten från: relision, Föreningen mellan dessa uttryck synes på våra prestmöten mycket älskad, an märker Handelstidningens referent. När sedermera frågan om !ekmannaverksamrheten bragteså bane, blef diskussionen först liflig och varm, och detta ämne upptog mötet icke allenast under den återstående delen af den första prestmötesdagens aftonsammankomst, utan hela förmiddagen den andra prestmötesdagen. Pastor Wallin uppträdde först mycketskarpt mot lekmannaverksamheten; men emot honom uppträdde, tillbakavisande hans anfall, lektor Blomstrand. Men aftonen var nu långt fram-E skriden, hvarföre med denne talares anförandef diskussionen blef afbruten. Påföljande dagen, sedan prosteri Gyllenham-E mar först haft ordet;: försvarande lekmanna-E5 verksamheten, så vidt den inskränkte sigtin om -hus och bland. underlydande, fick lektör Blomstrand åter ordet, försvarande i ett vidlyftigt föredrag lekmannaverksamhetens .giltighet, i denna verksamhets hela omfattnin Tal. riktade sig först mot de af mag. J: Wallin föregående dag uttalade åsigter, mindre dock mot deras innehåll, än mot den tor, i hvilken de blifvit framstälda. För att vinna menniskor för sin mening erfordrades n got. mera: än. att. blott tala om. sina rättigheter. I-karakteren af vår i grunden. republi kanska samhällsinrättning låge det, att ingen egde monopol på vare sig en verldslig eller andlig -verksamhet. Så tillhörde både fattigvård och sjukvård mi m. allas gemensamma omsorger; så vore ock Yen fr omedelbart andliga Verksamheten allas både rätt och pligt. Vill man uträtta något till allmänt gagn; måste man derför intressera samhällets: medlemmar i gemen. Det fel, som: möjligen kan mångenstädes vidlåda förvaltningen af fattigoch sjukvård; berodde ej på institutionen, utan på sättet, hvarpå institutione na handhafvas, Så låge ock skulden till folkskoleväsendets uselhet i vårt stift uti den omständigheten, 5 att folkskolan stått under presterskapets uteslutande kö ledning. Presten bör visserligen vara med, men ej sköta allt arbetet. Detta gäller äfven om fattigvård Jå och sjukvård; likasom ock om verksamheten i anligt Fö afseende: Religiösa oroligheter förekomma i detta kö stift mindre än annorstädes, men äfven hyr fordras dock numera något mer än blotta predikan om dog-B mer; det behöfves en predikan i gerningar. Mennilö skor i allmänhet äro så beskaffade, att de behöfva lt uppsökas, då de ibke vilja sjelfva framträda, och derkö före beböfvas lekmän, som kunna häråt egna sig. Menniskor ledas, efter hvad erfarenheten visar, mera Rå af känslointryck än af deduktioner. Derföre erfordras, f r att bringa vilsefarande på rätt väg, icke så PY mycket af klokskap och förstånd, som af värma och fö kärlek. Den lärde kan ofta icke öfvertyga den olärde, utan den som bäst predikar för syndaren är oftast den som står på samma bildningsgrad och sjelf lidit af syndaångest. Presten kan icke ikläda sig alla skepnader; derföre behöfvas olika personer för olika sinnesfattningar, och deruti ligger lekmanna-k verksamhetens berättigande. : Mag. Wallin sörklarade deremot attlekmannaverkki samheten hvarken hos oss eller i andra länder varit sådan, att den burit synnerlig -frukt. Fann en-svå-e righet i uppdragandet af en noggrann gräns mellan lekmannens och prestens verksamhet; frågar man den förre huru långt han anser sin verksamhet böra sträcka sig, svarar han att den ej känner några gränser, att presterliga institutionen är en ruttenhet som ep bär några frukter för Guds rike o. s. v.f Frågar man honom derjemte, om han står under, if jemmbredd med eller öfver presten, så svarar han fö sjejf att han står öfver. Måste icke sådana anspråk föra med sig de största oordningar i samhället? En gifven-form för lekmannaverksamheten vore derföre nödvändig. Ingen institution på jorden kan bestå utan ordning, en läg, en norm måste gifvas, en auktoritet, under hvilken hvarje verksamhet måste falla. Om vi fråga kyrkohistorien hvad lekmannaverksam heten uträttät, finna vi att det just är utur presterskapet de största reformir och väckelser utgått. Hvem var det, som åtog sig att bekämpa den ro-k: merska kyrkån? Icke vär det lekmän, utan Luther och hans teologiska embetsbröder. Så uppträdde ock, under det förra århundradets fritänkeri, till bekämpande af otrohs makt, presterna fSpener, Francke, lö Arndt m. fl. I vår egen kyrka finna vi-samma föEj reteelser. När i förra århundradet allt andligt lif if vår hufvudstäd utslocknat, månne det var lekmän, bö som återväckte detsamma? Nej, det var en Tollstadius, m. (Handelstidningen anmärker härvid, buru just presterskapet mot den af .Spener ms. fl. uppväckta pietismen frammanade vårt. konventikelplakat, samt) huru Tollstadius mer än en gång drogs till rätta inför Stockholms konKM sistorium). : s ; Efter mag. Wallins tal. uppstod flertalet afkf det församlade -clerus och uttalade sitt hifall. k5 Sedan derpå flera talare haft ordet, yttrade teol. kand. Ekman: S Sedan lekmannaverksamheten blifvit af regering E och ständer gillad, kunde här ej bli fråga om dess kå juridiska berättigande, utan blott det moraliska, dess BE öfverensstämmande med Guds ord, dervid det dock ej borde antagas att statsmakterna i ett kristligt kö land kunde lags.ifta mot Guds ord. Den K. förordningen i ämnet innehölle ock en kontröll uti bestämmelserna rörande kyrkorådets uppsigt öfver obehöriga predikare. Mån hade ställt lekmannaverksamheten gentemot presterskapet, men man finge dock ej tänka sig detta såsom ett högre stånd, innehafvande ett medlareembete. Men då Guds ord ej medgifver någon oordnad verksamhet, kunde lekmannen ej göra anspråk på annan verksamhet än inom familjen eller sällskapslifvet, för fattigoch sjukvård m. m. Tal. kastade en blick på historiens lärdomar från förflutna tider, och visade hurusom t. ex. metodismen upps:ått såsom reaktion mot den rådande indifferentismen och otron. En sådan reaktion. låge ock i Speners uppträdande. -Här-vidrördes hurusomsjelfva. romerska kyrkan medgifvit lekmäns verksamheti och med munkordnarne, särskilt predikomunkarne. I gamla testamentet utgick minsta antalet af-domare och profeter ur prestslägten (Levi stam). Då embetets män ej fyllt sin pigt, bar Herren funnit andra redskap till ordets förkunnande m. m. När efter honom en annan talare .hadej yttrat sig, fick den beryktade kyrkoherden Holmqvist i Qville ordet. -Han, som flera gånger blifvit af ståndsbröderna uppmanad att taga ordet, anförde: Man borde skilja .emellan lekmannaoch kolpor-, jörsverksamheten. Att förneka den förras giltighet ir att förneka det andliga prestadömet, som dock är srundadt på skriftens ord: Sänn kristendom kan ej änkas derförutan. Så snart en menniska blifvit pånyttfödd och vunnit en lefvande tro, som drifver henne att icke blott med ord, utan ock i handling serka för Guds rike, så träder hon derför i förbin