Aftonbladet – 7 juli 1859, sida 2

digades blifva min förmyndare, höll han mig noga skiljd från min rika kusin, så att, då jag blef tjugoett år, jag fann mig ensam i verlden, utan en vän att:leda eller råda mig — fhsam, med några hundra punds förmögenet. Det var en sorglig belägenhet, inföll Harold med deltagande. Ni kan icke tänka er hälften af dess pröfningar och frestelser,, fortfor Harry dystert. Ehuru en man till åren, var jag ett barn till min erfarenhet. I stället att, som jag borde hafva gjort, med styrka och beslutsamhet blicka in ilifvets verklighet, öfverlemnade jag mig åt dess drömmar. En af mina tidigaste hade varit, att besöka Italien, utbilda min smak, hemta inspirationen vid dess ursprungskälla, blifva en målare och förena mitt namn med deras, som vunnit odödlighet på konstens bana. I min hänförelse försmådde jag blotta tanken att söka en beskyddare. Lik en narr, trodde jag att snillet ej skulle behöfva annat stöd än sin egen makt, och återkom till England efter två års frånvaro och trägna studier, fattig på allt annat än hopp. Men jag blef snart och bittert förd till klarare begrepp. Mina illusioner försvunno, den.ena efter den andra, och jag befann mig snart, ansigte mot ansigte med det hemska spöket — brist. Jag afyttrade mina målningar för bröd, jag antog det pris en månglare behagade sätta på hvad jag ansett ovärderligt. Ni hör,, tillade han, att jag bekänner både min svaghet och dess straft.. Men den slägting ni talade ora, anmärkte Harold, hvarför fick han ej veta edra bekyramer? Han visste dem alla., var svaret, Och erbjöd er aldrig hjelp ? frågade den förre, harmfullt CE Han skickade mig ett bref till sin förmyn