Aftonbladet – 7 juli 1859, sida 2

Ibland, just då jag tycker mig vara på vägen att erinra mig något, försvinner det åter för mitt begrepp, och allt är mörker såsom förut. Kan ni icke hjelpa mig? Tro icke att en lumpen nyfikenhet är bevekelsegrunden — nej, jag hyser en uppriktig önskan att vara er nyttig., Min historia ar snart berättad, svarade artisten; mina tidigaste hågkomster datera sig från en tid, då jag tillika med min mor bodde på en gammal landtgård i nordliga delen af England; min mor var enka, och ehuru vi ej omgåfvos af någon lyx, hade vi åtminstone hvad som förlänar lifvet ett enkelt behag. Våra enda gäster voro presten-i församlingen och min farbror, en gammal, sträng man, hans närvaro, jag veticke huru, spred dysterhet öfver vårt hem. Han dog då jag var omkring tolf år gammal, och hans son, Richard Burg, som: nu är i Oxford, kom till oss. Han var ett svagt och sjukligt barn, och min mor vårdade honom med den ömmåste kärlek, till dess hans:förmyndare, sir John Sellem, ansåg hans lelsa och krafter nog stärkta för att tåga honom till Harnöw, för att fullfölja hans uppfostran. Bankiren sir John Sellem ? frågade hans åhörare. Ja, densammenx, fortfor den unga mannen; ett namn, väl bekant inom den kommersiella Verlden. -Menniskor prisa högt hans redligbet-och välvilja, men — Han teg ett ögonblick, liksom öfverraskad och villrådig huru han skulle uttryckta sig. Det är svårt, sade han, att säga hvad jag önskar, utan att begå en orättvisa; och jag skulle ej vilja göra min värsta fiende orätt, så mycket mindre då den, hvars namn står så högt. Jag var aldrig nog lycklig att vinna Hans goda tanke — troligen var felet mitt; och ehuru han, vid min mors död, vör