Aftonbladet – 7 juli 1859, sida 2

fall att jag handlar rätt, då jag ber er anse mig som en vän. Den stackars målaren: rodnade djupt. Vi äro båda ungar, fortfor talaren. Hade vi blifvit kastade på en obebodd ö, skulle hvilken af oss som helst, utan tvekan, högmod eller falsk delikatess begärt och emottagit hjelp af den andre. Jag förstår er icke, anmärkte Harry. Anse London som en ödemark), sade Harold; jag har sett nog för att öfvertyga mig, att den är föga bättre för den som står utan vänner. Jag är också ensam här, ty jag har ej ännu öfverlemnat mina introduktionsbref. Jag ser att ni förstår mig, tillade han, leende. Liknelsen? Ja, fullkomligt. Och det är äfven nog, återtog Harold; det öfriga skall nog följa i rättan tid; och i sanning, rar Burg, jag känner mig synnerligen lycklig att hafva gjort er bekantskap, ty jag lofvade min farbror, sir Mordaunt Tracy, att skicka honom mitt porträtt till Granstoun Park. När vill ni sätta mig i stånd att hålla mitt löfte? Det dröjde några ögonblick innan hans gäst kunde svara, så djupt rördes ban af detta finkänsliga ädelmod. Han sade slutligen med osäker röst att hans tid stode till mr Tracys tjenst. Låt mig då sitta första gången i morgon,, sade Harold med en glad blick, och då ni så mycket värderar målningar, skall det glädja mig att i dag få visa er ett par, värda er uppmärksamhet. De bästa i min farbrors samlingar finnas vid Granstoun, -.men här finnes en Vandyke i salongen, som, efter-hvad blifvit mig berättadt, alltid tillhört familjen. Han ringde, och Tom samt den gamle betjenten inkommo.