Aftonbladet – 6 juli 1859, sida 3

NAR ArRNRR ARN SNRRrRrRa daner tN RNA RAR ARR SRA ARR cys; att slumpen skulle föra en af dem i min väg och det i en sådan stund till! Slumpen, sade jag så? — Otacksamme mask, blind för Försynens allseende vård! — Hvad var. det väl annat än Guds oändliga godhet, att rädda mig från det värsta af alla brott — en sjelfmördares död. Då Harold kom hemy, hade han god tid att öfvertänka sitt första äfventyr i London. Hade han egt mera erfarenhet af verlden, skulle han lätt kunnat misstänka att hafva låtit vilseleda sig af sin känsla; men en sådan tanke hade aldrig fått insteg i hans tillitsfulla själ, och han lyckönskade, sig sjelf att hafva räddat en medmenniska från förderfvet; ty han hade gissat till Harrys afsigt, af hans stela, passionsfria utseende, af det marmorkalla uttrycket, den stirrande, klara blicken, som redån tycktes vändt sig från all betraktelse af den yttre verlden, till denna obekanta verld, som på en gång uppfyller oss med bäfvan och längtan. Men det var ej endast detta som väckt hans intresse. Harrys drag syntes honom bekanta, liksom en till hälften bortglömd dröm, Han kunde visserligen icke påminna sig hvar han hade sett dem, men att så var bändelsen, derom var han öfvertygad, Jag vill ej grubbla mera derpå, utropade han. Tiden, som döljer så mycket för vår blick, skall måhända äfven draga undan slöjan, som gömmer denna hemlighet. I morgon får jag säkert förklaring öfver. mycket. Han satt vid frukostbordet följande morgon, då den väntade gästen anmäldes af en gammal trogen tjenare som, tillika med sin hustru, sedan många år tillbaka bebött sir Mordaunts hus i staden. Den gamle mannen hade tagit på sig sitt väl borstade livrå, till heder för sin unga herre,