Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 2

w—-2X-u ae I Harold hade vunnit hennes kärlek. Det var ingen vanlig flicknyck, intet förflygande intryck, men en sådan djup och ren ömhet, som, i det den blandar sig med lifvets flod, gör dess lopp klart och herrligt eller ock för alltid grumlar den rena böljan. Den stackars unga flickan fann genast hvilket olyckligt band hon pålagt sig; hon kände sin systers sinnelag för väl, att ett enda ögonblick: kunna inbilla sig att hon någonsin skulle lösa henne från sin ed. Med fast beslut att ej längre underkasta sig ovisshetens qval, red Harold öfver till Grange vid en tidigare timme än vanligt, och för första gången efter familjens hemkomst fann han Isabella ensam i salongen. Jag skall underrätta min far om er änkomst, sade den unga flickan och steg upp för att lemna rummet, ifrig att om möjligt undvika en förklaring. Stanna, miss Trelawny, utropade den unge mannen; jag har ändtligen fått ett tillfälle, som jag så länge och lifligt önskat att ostörd tala med er, och då det nu kommit, får jag knappt öfver mina läppar de ord jag så innerligt längtat att säga er. Jag älskar er heligt, ömt; jag älskar er med en trohet, som tiden aldrig skäll rubba. O, att jag kunde låta er läsa i mitt hjerta,, tillade han. Gif mig ett ord, ett leende, och byt min ovisshet i glädje. I stället för det leende, hvarom han bad, utbrast den. stackars Isabella i tårar. Ack, hvilken hjertlös hycklerska han skall anse mig varan, tänkte hon för sig sjelf. Kanske har jag sårat er, sade Harold och steg upp; kanske har jag. felat mot briket oeh den vördnad jag är er skyldig, i det sätt hvarpå jag uttalat mina känslor, men ni skall ju förlåta mig det?gMina läppar och mitt hjerta hafva hittills varit lika obekanta med