Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 2

Då de båda systrarne kommo ned till frukosten, der familjen och de öfriga gästerna redan voro försafnlade, funno de till sin tröst avt Albert redan var rest. Han har anmodat mig att framföra hans farväl, sade den hycklande modren till dem, och att tacka eder för de lyckliga timmar det varit-honom förunnadt att tillbringa i ert sällskap. Jag hoppades att få behålla honom åtminstone tre veckor längre, tillade hon med en suck, och denna oförmodade order att infinna sig vid regementet bar gjort mig högst bedröfvad. . En så förträfflig son, så rikt begåfvad, så hederlig och redbarl Hon tryckte näsduken emot sina ögon. Den äldre systern, öfvertygad att allt detta var gyckel, kunde knappt återhålla ett leende. Isabella deremot beklagade henne på det högsta. Vi skola fara till London i vår, min bäste mrs Mortimer), sade generalen, och der får ni dagligen se honom. En ganska klok och skicklig ung manp, tillade han och vände sig till baronen; ban kommer nog att gå långt I sin väg. . Samma dag återvände generalen med sina döttrar till Grange, der Harold blef en ständig gäst, och så märkbar var hans uppmärksamhet, att det skulle varit omöjligt icke finna, hvilket djupt intryck Isabella gjort på hans hjerta. Det var icke hans fel, att han ej längesedan förklarat sig. Eugenia lemnade dem knappt för ett ögonblick; hennes svartsjuka var väckt. Säker på makten af sin öfverlägsna skönhet, hade hon vårdslösat hans tycke, och först sedan hon förlorat det, hade hon upptäckt sina egna känslor för honom. 2 Isabella fann att-den tid nu varfinne, då hon börde utforska sitt hjerta, ochidet svar hon erhöll, förfärade henne, ty honifann att det ej längre var hennes, Det var borta! —