Aftonbladet – 4 juli 1859, sida 2

dare invändning lät hön Harold ; föra sig till -instrumentet.:..Den--ssång hon . valde var en vernkelvisaj som passade förträffligt för hefities föst — n djäp och fyllig könträalt. Under.det; hon-sjöng,.-hemtade-den blyga flickan-alltmera rod. 2 sLångt mer: än Ppraktensgyllne salar, Mitt ljufva hem, jag älskar dig. Här allting till Mitt hjerta talar, Allt:säger; att!.du. tillhör mig, Och blommans doft,-och-lundens säs, Och stjerans glans, och solens ljus, Då den går ned i vesterns vågor — Allt har ett svar på hjertats frågor. Både ord och musik rörde Harold oeh fö stade sig djupt i hans minne. , Det låg n gonting så verkligt engelskt i dem, —F ia såg det intryck de gjort på honom, öqab; iäed fu!lt förtroende. till makten af sin skönhet, beslöt hon att straffa honom för hvad hon ansåg som. en, vacklande: trohet.: I kärlek vacklar aldrig troheten; i samma stund den tvekarjrär den bruten. Med denna afsigt började hon kokettera för Albert Mortimer. Det vår just detta som denne släge unge man beräknat. Och deri gjorde hon alldeles rätt! skola säkert några af. våra .qvinliga läsare utbrista. Hjelten ivår berättelse är således redan trolöst-Sakta, sakta! Vi shafva icke ännu sagt att han älskat; den. känsla han hyste steg endast till beundran — varm och liflig, vi medgifva! det, men ingenting: mera. Medan den nyckfälla skönheten gjorde sitt bästa! för Matt uppväcka Harolds svartsjuka, var denide sysselsatt att tacka Hennes syster för det Höje Hör skänkt honom. Ni är mycket god, sade den vackra; flickan okonstladt. Mina sånger äro endast enkla visor, passande att sjungas vid aftonbrasan i hemimet en vintergväll, —