Aftonbladet – 4 juli 1859, sida 2

sjuka tilldengrad,; att den tillslut fullkomligt beherrskade henne, ha Jagsär högst-olycklig, utropade-bon,.då -hon promenerade medsfrestaren i parken, på förmiddagen af den sista dag-desskulle tillbringa vid Granstoun. Isabellaöch minfar hata migbåda två. Hennes följeslagare, förblef tyst; Hans ögon voro fyllda af falska tårar, Eugema kände sig smickrad af hans deltagande. .Jag skall blifva glad ätt lemna detta ställen, fortfor hon. Jag skulle gerna lemna hela orten... Jag afskyr den; men jag är fängslad — fängslad — och måste lida: mitt grymma öde. I PNuär:tidensinne att tala,,. tänkte den beräknande, uhge minen ochsbörjade i: följd deraf enkärleksförklaring hed ätt undra hvils ken man skulle finnas värdig ett sådant hjerta som hennes. För att bevisa sin öegennytta, yttrade han sin sorg öfver att ej bafva rang och rikedom att lägga för hennes fötter och slutade med att erbjuda henne sin, hand. i Flys-med ,. mig! utropade.han, till ett hem för lyckan och kärlekens : Lemna dessa kalla, sjelfViska Väfelser, hvilka ej kunna uppfatta ert värde. . Låt icke er hjertlösa syster triumfera öfver er; genom att alldeles vända er faders kärlek ifrån er. Men Eugenia tvekade dock. Midt under hennes-svartsjuka. och sharm.hörde: hon ännu .den ävinliga blygsamhetens--och försigtighetens stämma, I detta ögonblick såg hon sin syster .och. Harold. gå tillsammans, på terrassen. Isabellas ögon voro fästade: på-marken, den ang iöannen talade med lifligket och hänförelse. Afståndet: vars för-stort att hon. skulle kundn uppfånga hansord — hon föreställde sig em. IpJag tillhör er,; Alberto, sade:hon, Tag