kar voro upptagna af minnen från en förfluten fid, hvilka mötet med ungdomsvännen åter lifligt framkallat. Oförmodadt drog han in tyglarne och betraktade sin följeslagare. Har du blifvit stum ? frågade ban leende. Jag ber er tusen gånger om förlåtelse, min gode farbror, svarade Harold, i det han spratt upp ur siha drömmar; jag satt i så djupa tankar. Hvarpå då?n Ynglingen rodnade djupt. Hvarföre skulle det förvåna mig? tänkte sir Mordaunt. Det är så naturens gång. Alderdomen och ängdomen hafva båda sina drömmar. Den skugga af missnöje, som så hastigt svafvadeöfver den högmodiga och sköna Eugeniag dråg, då sir Mordaunt yttrade en så liflig beundran öfver hennes systers milda och kärleksfulla uppmärksamhet för sin far, uppkom af afund; detta onda frö hade ölyckligtvis blifvit sådt ihennes sinne, då hon ännu var barn; och växt till i-styrka med henne och åren. Det var icke Isabellas skönhet och utmärkta egenskaper som ingifvit henhe denna onda känsla — i båda: fållen ansåg hon sig vara henne öfverlägsen — men det märkbara företräde generalen visade sin yngsta dotter, som han älskade med en ömhet, sällsynt, då kärleken skall delas på flera håll: Mot sin äldsta dotter var han ständigt god och efterlåten, gjorde ingen skilnad mellan dem i de gåfvor och det öfverflöd, hvarmed det var hans stolthet och glädje att omgifva dem; skilnaden. låg i hans eget hjerta och förrådde sig endast alltför ofta genom ett ord, en blick, ett leende. vw Isabella led fullt så mycket af detta företräde som hennes syster, hvilken hon var ömt tillgifven; och sökte genom tusen små oskyls