liga sätt dölja den; detta var det enda molset b hennes lif, och Kon gret ofta bittert, då on mörk blick af Eugenia förrådde hennes örbittring, en förbittribg,; som mrs Mortimer ugt höll vid makt för att befrämja sina egna, sjelfviska afsigter: Harold hade under flera dägär varit en ständig gäst vid Grange, utan att ännu hafva lifvit förestäldför Isabella; som han första ången såg i salongen den morgon general Trelawney lemnade sitt rum. Hennes åsyn gjorde ringa, om en8 någotintryck på honom, ty hans sinne var: alltför mycket upptaget af bennes systers bild — vi säga med afsigt hans sinne, ty ännu var det ingen djupare känsla. Han tyckte henne vara en rätt vacker; ung flicka, gillade den smakfulla enkelheten i hennes klädsel och det osökta behag, hvarmed hon emottog haus helsning, men hade nästa ögonblick glömt att hon ens fanns till. Det dumhufvudet! tänkte hennes far, en vacker gammal militär, omkring sextio år gammal, som ännu var tvungen att begagna krycka då hån gick, ty gikten hade ännu icke lemnat honom. Han bedrog sig, såsom de flesta män göra, hvilka utan noggrann bevisning fälla. ett omdöme — Harold var intet dumhufvud, utan helt enkelt naiv och oerfaren. Isabellas skönhet var af den rena engelska karakter, som smyger sig in i hjertat, liksom en ljuf melodi, hörd på afstånd, tränger till örat; hon var -bländande ljus, med brunt, silkeslent hår, och ögon af denna. egendomligt blåa färg, för hvilka poeterna svärma och som målare älska, då de någön gång lyckas uppfånga deras ljufva, drömmande uttryck. Den skarpäste blick skulle ej kunnat finna någon likhet, hvarken till utseende eller inre egenskaper, mellan de båda systrarne, Euge