Aftonbladet – 2 juli 1859, sida 2

öfver afbrottet; kanske ock fann han det nu vara hans tur att observeräs Hur olyckligt; sade mrs Mortimer, vatt general Trelawöey är instängd i sitt tuta af Isin gamla fende, gikten. Det skulle gjort honom så mycket nöje att få se er. Min far skall blifva förtjust att få träffa er, utropade den unga damen, vänd till baIronen. Jag har mångfaldiga gånger bört honom tala om er, och alltid med vänskap — om er tidiga tillgifvenhet för hvarandra, om den tid ni tillsammans tillbragte vid akademien. Han har gjort ert namn så välbekant för mig, att jag knappt kan emottaga sir Mordaunt Tracey gom en främling, utan såsom en gammal, Högt värderad vän: Dessa få ord yttrades. med ett allvarligt behag och ett -leende, som fullkomligt förtjuste den gainle ädlingen, hvilken artigt kysste den räckta handen, och kom ynglingens hjerta att klappa; ty vi hafva redan nämnt att Harold ganska föga varit medi verlden. Aldrig hade en så tjusande gestalt visat sig för hans blick. Han rodnade, tvekade och stammade slutligen någonting om det nöje han erfor af ätt blifva presenterad för döttern till sir Mordaunts äldste vän; derpå, och då han ej vidare visste hvad han skulle säga, tog han förlägen en stol och teg. Ehuru i tysthet oroad öfver att Eugenia genomskådat och omintetgjort hennes plan, kunde mrs Mortimer icke dölja ett leende öfver Harolds förvirring, Hvilken hon inom sigjemförde med sin sons: fina sätt och utsökta hyllning; denne log dock ej. Så ung, han än var, häde han skarpare blick att läsa i menniskors Bjertan in hans mor; det hade varit hans studium. Goroo, som ännu stod qvar;leende och helande vid salongsdörren, skickades af sin unga errskarinna, att underrätta hennes far om aronens besök och återvände genast med en