Aftonbladet – 1 juli 1859, sida 2

Purday, sonen till förste skogvaktaren, blifvi upphemtad till herrgården såsom lekkarärat å den lilla gossen, och slutade med att stanna qvar derstädes som hans tjenare. Tom var sin unge herre oinskränkt tillgifven och följde honom öfverallt med en spårhunds trohet. Från det de blott voro tio år gamla behöfde Harold endast kasta en längtande blick till ett fågelbo i parken, och hans tillgifne lekkamrat klättrade genast upp, vig som en ekorre, huru högt trädet, huru svag grenen än måtte vara, och kände sig rikt belönad för sin möda genom den glädje, hvarmed fyndet blef emottaget. Då han några år sednare följde sin unge herre på hans promenader till bäst, och något mer än vanligt farligt ställe skulle passeras, påyrkade Tom ihärdigt att vara den förste att göra försöket, och genomdref vanligen sin vilja. Gick det bra, var han lugn för att äfven master Harold skulle lyckas; gjorde han ett svårt fall, som hände vid mer än ett tillfälle, var hans första ord en bön att Harold ej skulle våga försöket. . De båda unge männerna — ty så måste de nu anses — framställde tvenne olika, men fullkomliga typer af den engelska stammen. Harold var ljuslätt och hans drag måhända mindre regelbundet vackra än intagande genom sitt uttryck. Hans panna var hög, och det ljusbruna håret föll i rika lockar deröfver; ;gonen voro blå, och då läpparne voro slutna, låg ett uttryck af stor karaktersstyrka kring dem; men de voro så ofta skilda af ett sladt leende, att få personer ansågo honom ga sistnämnda egenskap. Han var lång för sin ålder, och hans välbildade och kraftfulla vestalt gaf löfte om en ovanlig styrka för framtiden. Då vi nu börjat teckna hans porträtt, må vi så gerna afsluta detta utkast med att äfven