Her I VECKAN. Räilegångsoch Polissaker. Brogrenska målet, (Forts. fr. torsdagsbl.) På förmiddagen den 24 Maj 1857 återkom skeppet Anna Charlotta, med jungmannen Isberg ombord, till Stockholm. Enligt hr tullinspektoren Isbergs vid rådstufvurätten afgifna förklaring har sonen, omkring en månad efter fartygets återkomst, för föräldrarne gjort den berättelse, som sedermera upptecknats den 30 December 1857.. Detta var den s. k. berättelsen på dödssängen. Professor F. A. Ce derschiöld har på ed intygat, att, ungefär ett år efter ynglingen Isbergs afresa från Sverge, professorn fått besök af tullinspektoren Isberg, som underrättade, att hans son var hemkommen uti det ömkligaste tillstånd och bad professorn lemna honom den läkarevård, hvaraf han vore i största behof, och att, sedan professorn undersökt hans bröst och funnit att hopp om räddning icke fanns, beredde professorn föräldrarne på hans snara bortgång,. Tullinspektoren Isberg har således redan omkring nfidsommartiden 1857 fått underrättelse af sonen om det uppgifna våld, hvarför BKan skulle varit utsatt, och af professorn Cederschiöld om sonens snara bortgångo. Kapten Lagerclou har, på ed hörd, berättat, att hösten 1857 tullinspektoren Isberg, åtföljd af sin son, för vittnet tillkännagifvit sin önskan, att sonen skulle. fortsätta sjömansyrket och att denne snart måtte komma ut till sjös, hvarjemte tullinspektoren Isberg tillagt, såsom orden fallit, det var dumt att man skulle komma i krångel med kapten Brogren,, i anledning hvaraf hr Isberg inför rätten förklarat, att han väl hyst förhoppning att hans son åter skulle komma till sjös, men aldrig ämnat ställa honom under kapten Brogrens befäls, I det sammanhang yttrandet, enligt kapten Lagerelous vittnesmål, blifvit fäldt, är det dock tydligt att detsamma antyder möjligheten, att sonen ännu en gång kunnat bli stäld under mitt befäl. Men hvad som bevisas af dessa förhållanden, det är att hr Isberg, med kännedom om sonens snara bortgång,, velat sända honom till sjös, och att redan hösten 1857 krånglet mot mig börjat, ehuru icke på laglig väg. Ynglingen Isberg afled emellertid den 6 Januari 1858; men först den 17 Juli samma år är angifvelseskriften daterad och den 19 samma månad började polisundersökningen, som afslutades den 26 Juli. Den 7 Augusti, innan ännu undersökningen vid rådstufvurätten var börjad, förekom i Illustrerad Tidning ofvannämnde ärtikel. kallad Brogrenska målets. I denna berättas, att innänännu stämningen skett, samtal emellan mig och TIsbergs föräldrar egt rum, och det lägges mig skarpt till last att jag dervid sbedyrat., att sonens uppgifter voro den fullkorcligaste osanning,. Vidare heter det om mig: Inför dem, som ha kuraget att äcnu vara hans umgängesvänner, påstår han, att hela processen endast är en anläggning för att komma åt hans pengar, ehuru han inom sig måste vara fullt öfvertygad om, att: den familj; som han hjertlöst sänkt i bedröfvelse, icke är af det slag, som kan eller behöfver mottaga blodspenningar Man finner således här ytterligare bekräftadt, att kommunikationer emellan målseganden och mig för sakens lagliga anhängiggörande skett, ehuru de af morbrodern, hr August Blanche, något poetiskt framställas, såsom hade jag skyndat till föräldrarne, Men man finner också huru familjen haft brådtom att, innan saken kom till rådstufyurätten, få inför allmänheten första ordet om transaktionerna bakom kulisserna: Och detta ej utan skäl. Man kunde ju ej veta hvad jag vid rådstufvurätten kunde vara nog ,hjertlös, att framdraga: Man visste nog att undersökningen der ej skulle ledas med hr assessorn Nymans mästerliga polismaner ; att der ej vore att påräkna att få mig utvisad under : vittnesförhören, och att ordförandens och mina yttranden der ej komme att förstärkas er ler afbrytas af klubb-ackompagnement; man fann det bättre att förekomma än förekommas, och de sist citerade orden utgöra otvifvelaktigt det hufvudsak liga ändamålet med hela artikeln. Jag lyckönskar familjen om den kan få trodt, hvad den i artikeln påstår, helst den är att beklaga, då en så utmärkt medlem af densamma, som hr A. Blanche, sjelf lemnar bevis på att familjen behöfver göra något för att bibringa allmänheten en; sådan tro. sid Åt ynglingen Isbergsberättelse har man äflats att gifva helgden af en på dödssängen gjord bekännelse, hvilken på sådan grund kunde tilläggas en moralisktöfvertygande kraft. Men man har låtsat förbise att hvilken tillförlitlighet man än må tillägga bekännelser på dödssängen om egen brottslighet, all värsamhet torde vara att iakttaga innan man tillägger, vare sig moralisk eller juridisk bevisningskraft, åt dens ord, som är färdig att gå ur lifvet under framkaI stande af obestyrkta angifvelser mot en annan. Medgifvas må väl ätminstone att tillförlitligheten är beroende af den berättandes sinnesstämning, hans insigt om sin egen ställning och om följderna af en. falsk uppgift, samt de närvarandes sinnesstämning j alt eftersom dessa endast med begärlighet uppfattaeller äfven ha någon tanke på pligten att varna den berättande att icke sluta sin lefnad med uppdiktandc af sanningslösa beskyllningar eller vidhållande af redar appdiktades Jag undviker helst obehaget att ingå i undersökning huruvida ynglingen Isbergs hemlif och ft ståndsgåtvor varit af beskaffenhet att lemna ga anti för en klar insigt om hvad honom ålåg. At: bön i lifvet icke var någon gerlig vän af sanning det. visa vittnesmålen dt bans kor rater, hvilka inty: gat: Holmström: att Isberg brukat ljoga och säg: att han verkställt arbete, ehru det varit ogjordt Hellman: vatt Isberg låtit beträda sig med lögn ocl brukat sätta ihop bistorier för att åstadkomm: osämja bland besättnirgen; och Titcm-: att Isber; brukade ljuga, så att besättningen stundom kom pi. honom med lögner. Säkert hade det derföre ick: olitvit utan inverkan på innehållet af berättelsen,