ficktjuf allt sedan min barndom; och, tillade hah efter. en paos, smed tacksamhet kan jag erkänna att jäg icke alldeles misstågit mig om min kallelsö. Jag slogs för ett ögonblick med förvåning öfver mannens allvar, och instinktlikt — ehufu ban vär i andra ändan af vagnen — tittade jag på Hans fatala händer. De lågo på hans knän, nätt beklädda med handskar, och en af dem ännu omfattande tidningen. Åbhv, sade Ban småleende och genast uppfångande mitt ögonkast, sdessa äro ieke af fågön betydenhet. De äro-blott mina hyitmenade murar, min glänsande yttersida, mina böner före början af minasföretag. Man rår ej för att man har sitt lilla skrymteri, likasom den kommersiela verlden, Se här, han reste sig till sin fulla längd, öch de två citronfärgade, aristokratiska händerna föllo ned på golfvet jemte en tredje. ; ,Här äro mina naturliga fingrar, fortfor ham framvisande en annan samling fiögrar utan handskar och icke synnerligen reha; ingen skall misstänka en person om att länsa fickor,hvilken alltid åller händerna framför. sigoch läser cityartikeln i Times. Ni läste annonsernar, sade jag, högligen intresserad, men ännu böjd: för motsägelse. : Ja, sir, invände han, emedan jag såg att ett föregifvande af det: förra slaget skulle inför en mah af er skarpsinnighet vara gagnlöst. Jag ändrar alltid min taktik efter stllskapeti Jag började att intagas af en ganska ömmande känsla för denne stackars karl, hvilken utan tvifvål af omständigheterna hade drifvits till sitt nuvarande gemena handtverk, men hvars själsgåfvor tydligeh voro afsedda för långt bättre lefnadsmål. i Men hvarföres, förtfor jag, har ni icke länsat mina fickor? . Emedan, sirs, svarade han, jag är ute för nöjes skull. och icke för affärer, såvida icke något mycket lockande skulle komma i min väg. Dessutom är ett öppet och oförbehållsamt samtal, sådant som jag känner att jag kan tillåta mig med-er; fören person i min belägenhet (den stackars ynglingen sudkade) en alltför sällsynt lycka att lätteligen kunnb Törgätas, och för öfrigt, tillade han, (återtagande sin. vanliga ton, bär Ai icke edrä banknoter? i fickan. Jag kände mig rodna som en rödbeta eller en kokt kräfta, men sökte dock framstamma så lugnt som . möjligt: Bankööter! Aha, det var ett godt skämt! Jag är rätt ledsen att nödgas, bekänna, det jag sällan har något af den varan på miga Nå ja, men när ni hir frågade dear endre för: stulet. Nåväl, om jag har, än sen då? genmälde jag med låtsad bekymmerslöshet. 7 Åh, just ingenting, men en halsduk,, anmärkte