Aftonbladet – 22 juni 1859, sida 3

genterna skingrades af intendenten Saavedra vid Los Anjeles. Uti Peru fortfara oroligheterna. Ett spändt förhållande till Nya Granada hade inträdt. Bref från Norra Amerika, Chicago, Illinois den 21 Maj 1859. På senare tiden af mitt mångåriga vistande i åtskilliga delar af Förenta Staterna har jag ofta kommit på tanken att någon gång genom den liberala tidningspressen i hemlandet meddela landsmännen något från minä observationer i dess privata och offentliga lif, och såsom prenumerant å fäderneslandets mest spridda och inflytelserika tidning, anser jag lämpligast att företrädesvis adressera mig till redaktionen af densamma. Men den omständigheten, att jag under mitt vistande här i landet endast undantagsvis begagnat modersspråket, har dock hittills afhållit mig från utförandet af min önskan; äfven nu har jag endast öfvervunnit denna hesitation genom hoppet att i någon mån gagna med några allmänna upplysningar dem af mina landsmän, som möjligen ämna sig hit ut, hvilket också är hufvudsakliga ändamålet med detta meddelande. Sedan den finansiella krisens början halft annat år sedan har jemförelsevis liten eller ingen rörelse förmärkts i affärslifvet, isynnerhet i de nordvestra staterna. Jernvägarnes utsträckning genom Jowa och Minnesota, första hufvudvilkoret för dessa staters befolkande och utveckling, har i anseende till den stora penningebristen och andra oförutsedda bändelser blifvit fördröjd, åtminstone under loppet af denna generation. De konstlade, i farans eller förtviflans stund tillgripna medel, antingen af patrioten och den ärligt sinnade affärsmannen, eller af den mindre samvetsgranne spekulanten och ockraren, hafva alla förfelat målet, och i senare fallet genom det bedrägliga handlingssättet endasttjenat attän ytterligare paralysera de nerver, som ännu visade någon spänstighet. De ofantliga landsträckor, som af regeringen donerades till bolag i dessa stater, Minnesota isynnerhet, såsom understöd för jernvägsanläggningar, hafva, som det nu visar sig, i åtskilliga fall erhållits på bedrägligt sätt och för individuelt egennyttiga ändamål. Un-å gefär på detta sätt erhöllo fyra jernvägsbolag i Minnesota omkring 6 millioner acres af unionsregeringen samt dessutom statens kredit — till 5 millioner dollars — hvilken senare af några bolagsdirektörer användes för negocierande af enskilta lån i de östra städerna, d. hvarefter de visligen drogo sig ur spelet. —J: Vidare efter upptäckten af dessa junkerbedrifter för några månader sedan anlände till Sal Paul, Minnesota, från Washington, till skan-I dalälskarens förlustelse och allmänhetens ytterligare harm, en dam och presenterade till de nya och som det tyckes honnetta direktörerna för honorering de utgångnes obligation för 47,000 dollars såsom en liten erkänsla för hennes outtröttliga och lyckade bemödanden att i kongressen genomdrifva det stora landgrant?-förslaget. För att om möjligt afböja dödsstöten åt dessa bolags redan så lågt sjunkna kredit, fann man bäst att i hemlighet söka uppgöra den obehagliga affären med den täcka men arroganta mäklarinnan, hvilket slutades med att hon antog 10,000 dollars i Minnesotaobligationer, utgörande de enda för tillfället disponibla tillgångarne. Under omständigheterna var detta troligen det bästa som kunde göras; men hoppet att för den amerikanska pressens Argus-ögon dölja något dylikt var löjligt, hvilket också snart visade sig, ty några dagar derefter var det bekant öfver hela unionen. Dessa med flera äfventyrliga före: tag kunna ej annat än menligt inverka på det allmänna förtroendet och än mera fördröja det natursköna, ehuru för åkerbruk mindre väl lottade Minnesotas utveckling. Man hoppades vid den stora land-grantbillens, passerande genom kongressen, att de många påtänkta och delvis påbörjade jernvägarne skulle blifva för Minnesota hvad det vidsträckta jernvägssystemet i allmänhet och den stora centralbanan isynnerhet är och blir för staten Illinois, Ja, man hoppades allt inom och mycket utom möjlighetens gräns. Ejunderligt derföre att industriidkaren, ej mindre än den sluge spekulanten och äfventyraren från yankee-lands — bestämda att ej, som händelsen till en del var vid inflyttningen till Tlinois för några år sedan, låta sig förekommas af utländningar — började strömma i tusental till den nya staten, de förra tuttömmande tillgångar och kredit på anläggningar i otillgängliga trakter, de senare ruinerande hvad som möjligen återstod af deras karakter; allt i hopp om en vinst, äfven öfverstiande den, hvars realiserande i Illinois är Klifven till ett ordspråk. Men de hårda tiderna, i förening med vidt utspridda bedrägerier, åstadkommo en reaktion, lika ruinerande i sin tendens som förhoppningarne voro öfverdrifna. Många af dessa emigranter, som antingen undsluppit helskinnade eller kunnat rädda något ur ruinerna, rikta nu sip kosa till Illinois för att der nedsätta sig: Jorden synes visserligen, då man endast jemför siffrorna, dyrare här; men då man derjemte tager i betraktande de ofantliga fördelarne Illinois — den östligaste af de nordvestra staterna — besitter, dess geografiska läge, fruktbarhet, klimat och vidt utsträckta jernvägssystem 7), i förening med kanaler, floder och de oceanlika insjöarne, och Chicago, den största spanmälsdepot i verlden, som dess alltid tillgängliga marknadsort för alla vester härifrån belägna staters produkter samt den såväl praktiskt som teoretiskt stadgade sanningen, att ju längre man aflägsnar sig vester från derna ort, desto mindre blir, 1 anseende till den ökade transportkostnaden österut, jordens årliga afkastning — då man