Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

Den fryntlige herrns befallning åtlyddes genast; inom några minuter bebodde jag en rymlig hundkoja och hade framför mig en skål vatten och ett fatt med märgfulla ben samt rostbiff. Sedan jag stillat min hunger och kände mig riktigt belåten, började jag se mig omkring och märkte tre andra hundkojor af olika storlek. I en af dem bodde enliten svartoch brunfläckig King Charles, i en annan en stor mops, i en tredje en bulldogg; jag sjelf var den störste bland sällskapet, ty jag bråddes på Newfoundlandsoch vallhundrasen i förening. Vid, samspråk med mina nya vänner, som alla voro mycket umgängsamma, fick jag veta att en af dem blifvit inköpt på gatan, en annan gifven till skänks åt den gamle herrn af en bland hans vänner, och den tredje uppmuntrad att följa honom hem likasom jag. Alla blefvo vi väl födda och väl skötta, kammade, borstade och tvättade, och togos ut emellanåt af betjeningen att motioneras, men vistades aldrig hos herrn sjelf eller följde med honom ut. Hundkojornag äldre invånare hade grubblat mycket öfver den gamle gentlemannens lynne och tycken, men aldrig kommit till någon tillfredsställande slutsats. Han var icke någon hundvurm, så mycket kundå vi förstå med visshet; han var icke någon jägare, ty han for aldrig åt landet; och hv: e vi höllos här, utan att någonsin visas för främmande, eller beskådas af husbonden sjelf, det var en gåtg, som mina kamrater icke förmådde lösa, äfven med mitt mer intelligenta biträde. Några veckor bortåt matades och vårdades jag på samma sätt som mina kamrater hade beskrifvit, och jag begynte nästan ledsna vid denna enformiga lathundslefnad, när det en dag tycktes råda en ovanlig beställsamhet i huset, och kort efter frukostdags kommo några af betjeningen till oss och hemtade oss Jälla fyra på en gång upp i matsalen, Den RTR NE ERS RR EE Me