Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

dessa ofruktbara försökare kunde så fräckt drifva ett djurplågeri, utan all gräns i grymhet och gräslighet, och ändå se sig värnade bakom förskansningen af en känslolös sig så kallande vetenskap. Medan dessa djupsinniga tankar sväfvade framför mig, märkte jag ett gurglande ljud, som jag tog för gifvet komma ur strupen på den stackars lilla King Charles, när han sväljde : dödsdropparne. Omedelbart derefter kom vår husbonde till mig, med en tratt i ena handen och i den andra en flaska, som innehöll en mörkgrön vätska. Jag sökte beveka hans hjerta med en bönfallande blick; tårarne strömmade ur mina sorgsna ögon. Mitt försök slösades fåfängt på en inbilsk, sjelfklok qvacksalfvare; trattpipan träddes in emellans kafveln och min ena mungipa; den hiskliga dekokten rann in i min brinnande gom; mitt hjerta krympte ihop; det var som om röken ifrån hundra laboratorier hade ställt möte i min hjerna; mina ögon slötos, och jag tyckte mig falla hufvudstupa, nedåt, nedåt, utan gräns. Sjuk hade jag varit — mycket sjuk — och matt var jag utan fråga än, der jag låg på min bädd i mitt eget rum i-den fornåldriga borgen på mitt fädernegods, vaktad äf doktorn och min gamla hushållefska; Förkylningsfebern, som jag skaffat mig i andgölen, hade öfvergått till bjernfeber; jag hade yrat dag och nait, i lång tid. Det första bruk jag gjorde af mitt åtexwämdande förnuft var att bringa litet mera menskligt i mina landtliga tidsfördrif; att byta ut bössan och metspöt emot en båll ochett bållträ. Fullkomligt återställd, anordnade jag i min park en bållningsplan (ericket ground) och en löfsal der bredvid, af i hela grefskapet oöfverträffad rymlighet och treflighet; och alla muntra gossar i hela bygden äro. hjertligen välkomna dit när som helst.