Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 2

sjukdomen; också gingo knappt ett par dagar om, innan jag gaf upp andan. När jag bultade på himlaporten för att slippa in, mötte mig en ganska kall välkomsthelsning å portvaktens sida. Jag tror, anmärkte han, att ni kommer I något för tidigt. t — ,Huru är det möjligt2 inföll jag. Jag deg likväl enligt alla konstens reglor, efter hvaa jag vill minnas att doktorn sade. Ickeså alldeles, efter hvaå jag kan förstål, svarade portvakten. Men sak samma; det angår mig icke; jag har blott att lyda Order, och jag får alltsk låta er veta att er lilla plats härinom icka är till halfs i ordning än, och blir det inte heller på många år. Nog med prat nul infölljag. -Upp med porten I Ja sål sade han hånfullt och räckte mig en skrift. Den der tonen kan ni spara för er sjelf; här gör den ingen effekt! Lymmel! dundrade jag, ytterligt förargad; denna näsvishet kommer att rapporteras; lit på det!b Rapportera? inföll ban skrattande, HVar och en begriper att om folk begår sjelfmord, eller nära på så, så få de vänta tills deras rätta tid är ute; det är klara följden. Innan jag hann knyta näfven, för att krossa den förmätne, hade det tjurhufvudet stängt porten och lemnat mig att trefya mig fram i mörkret bäst jag kunde, Efter en stund dagades det hkväl åter så pass mycket omkring mig, alt jag kunde ögna på papperet som jag hade fått. Bette innehöll en fullständig godkännelse af den vresiga poftvaktens anmärkningar, och förebrådde mig att jag hade nästan med fri vilja förkortat min lefnad, om än en Jefnad af föga värde, och alltför illa använd. Någon plats i andeverlden var icke beredd åt mig på minst ett fjerdedels århundrade ännu; jag bade alltså att återvända till jordlifvet; men denna gången blott i skepnad Jaf en hund: Knappt hade jag slutat läsningen innan et I nytt mörker omgaf mig och fortfor länge