Aftonbladet – 20 juni 1859, sida 2

Mina vänner, mina barn., sade Moss i högtidlig stil, jag har ej velat ha andra gäster än er på dotter mins hedersdag: och gudsons döpelsedag. Men den bär dagen, supponerar jag, har en betydelse derjemte. Er gamle pe tron återflyttar nu midt ibland er igen. I dag skall jag underteckna mitt namn för första gången i den nya firman, och den firmans namnteckning skall sättas på ett dokument, hvarigenom huset Moss Hjelm förbinder sig att för era barn bygga och, så länge firman står, underhålla det första skolhus, som funnits inom denna del af skärgården. Det hurrarop, som besvarade denna underrättelse, darrade ända in i Moss hjertrötter. Hans hustru och hans dotter visste ingenting om det här, men han visste att de skulle utgjuta tacksamhetstårar och glädjetårar. Han var nöjd, han var stor och ville aldrig mer blifva den lille, den snikne Moss, som folket, ehuru de höllo af honom, varit förtjusta att lura en styfver ifrån. : Spara detta till i qväll, barn! Då kommer: jag med hela skaran hit för att dansa och dricka skålar. Farväl så längela........... Vivika satt nu på sin egen Gudmars hedersdag främst vid bordsändan; och under den långa middagen fick Sven, som var hennes granne, hålla, till godo med de grufligaste pikar. Hvad ser jag — nedlåter vaktemästarn sej till småfolket? Tänkte du spisade hos herrskapet och gubbarna ... Jesses mej, lille Jakob du tappar ju ögona på dingelkedjan din ... Herr Dillhufvud, omaka sej inte att maka på stolen för min led! Men en,som är behängd med hvit pöseväst behöfver nock utrömme sjelf, det var så sant det. Erat prat, moster, är stickefnask, som Sven Dillbufvud sätter sin fot på! Den här stranden skall inte vidare vara mej i vägen med sina gamla etternäsler ... Nånä, moster, jag