Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 3

Dagen efter skulle kontrollören och hans hustru. resa till det nya hemmet. Klockan var omkring 1 på dagen. Vigselakten skulle börja högtiden. Fru kontrollörskan — icke mamsell Majken — skulle stå fadder åt herr Moss Åke Hjelm. Men ännu var allt tyst och hvar och en hos sig, ty derinne i sängkammaren egde en för-akt rum. Den unga modren kyrktogs, och denna akt bevittnades endast af den äkta mannen och fru Moss. Men så fort hon och kapellpredikanten lemnat rummet, ingick er djupare högtid för de båda unga makarne, som i dag: skulle låta döpa sin förstfödde. — . Jag blef ändå, min Åke, sade Emilia triumferande, en af de mest älskade hustrur... O, huru mitt hjerta lofvar Den, som i sin godhet gifvit mig så outsägligt mycket — jag kan icke lofva Honom nog, ty det är så tungt i äktenskapet, då den högre kärleken saknas. Och så an jag Gud äfven derför att vi ej erböllo denna välsignade och dyrbara gåfva, me våra hjertan rätt gifvit sig åt hvaranra. Men hör,, svarade Hjelm, i det han med bänryckt blick betraktade den i en ny blöndande skönhet uppblomstrande unga makan, omen hör... jag har en fruktan för att du skall älska den nykomne mera än mig. Akta dig för det, älskade! Senfödd kärlek är långt starkare än den, som funnits före giftermålet; och som den ger mycket, fordrar den också mycket. ; 0, frikta ej... du bör se på mig att jag ir full af rikedom. Om Gud gåfve oss tio varn, skall kärleken till dig dock alltid stå nsam, ty de känslorna äro så olika, att man uldrig behöfver taga något från den ena för tt gifva åt den andra... Meninnan jag springer in och kläder Åke junior i:sna skrud,