Aftonbladet – 16 juni 1859, sida 2

dighet att sätta mig ned och begrunda om jag sjelf har nog praktisk kännedom om landtbruk och planteringar för att kunna gifva mitt utlåtande om hvad ni föreslår att der öra. Hvad jag med visshet kan säga är, att äfven jag har en hög kärlek till blomorna, så att vi åtminstone ha en sympati att äknpa på. S Och nu skall ni få höra att äfven jag har en stor nyhet. Jungfru Vivika, pappas gamla huskors och hushållerska, tänker gifta sig — om, notabene, friaren, gamle Storke-Pelle, deciderar sig för att antaga saken som afgjord utan något svar, ty hon bar den iden att aldrig säga ja. Det har hon berättat mig. Kommer nu an på om -Storke-Pelle förstår sig på att tyda ett tyst medgifvande. Jag tror det, ty han. bär jemt psalmboken med vilfverspännena i fickan. Men tar nu Vivika i en mild stund emot den, så blir pappa utan hushållerska och utan trefnad, om hans lam nge för mycken håg på spanska växter. Jag : kanske ej praktisk i stor skala, men ett itet hus för pappa, mig sjelf, gumsen och en tjenstflicka tror jag mig om att sköta. Vill ni nu vara af den godheten och anse detta som mina preludier och derjemte låta a er att Vivikas flyttning är ett ganska oaktpåliggande preludium. Dertill kommer Gudmars tillträde till tjensten i nästa månad .. Skall jag då — om det än vore för den skönaste lycka — lemna den gamle mannen att borttvina is enshgöeten..med ingen mera än imsen qvar? Sannerligen är icke detta mycket vigtigt! ; nämde pappa — eller om det var van som nimde det — att kapellunder den der vintern, som skulle lefHte här och lite der, möjligen kunde blifva ett stadigvarande hem. : : Jag är dock så full af oro, att Jag ej vet huru det fordrade: svaret skall utfalla. Ni är ingen hård man, men ni är en konstig man, som, enligt Vivikas försäkran, man icke kan få attgå rätt på någon led. Nu kunde