Aftonbladet – 16 juni 1859, sida 2

återkomst från kapellgården — der faderr uppehöll honom med första öfverläggningen angående : Thorborgs giftermål — låtit bedja honom till sig för ett enskilt samtal. Den stackars unge mannen, som under flera månader lefvat i en falsk ställning och onaturlig spänning och som under de sista sex veckorna utstått alla möjliga qval, trädde nu, med denna obeskrifliga förkänsla af att något ohjelpligt står framför oss, in: till sin älskade, i hvars sällskap han på sista tiden sökt glömma allt, som icke var hon, hon, utan tillsats af fdessa biomständigheter, hvilka nu blifvit förvandlade till hufvudomständigheter. Han var helt och bållet okunnig om hennes fars besök; och då han inträdde, gick han, så att säga, blindt. Om han hade något dunkelt — kanske var det dock ganska klart — minne af sitt och Moss förtroliga första möte, då förtviflan kastat dem båda på ett och samma grund, så hade han likväl — icke olikt Moss sjelf — sedan de båda kommit af grundet, sökt förgäta allt utom Moss fullkomligt bestämda löfte. Det mindes han lika väl som -Moss mindes hans ord. Nu satt han bredvid sin Majken på soffan, och hon såg i dag så frisk, så glad, öm och lycklig ut, att ban helt hänförd började hoppas på allt möjligt skönt, utan att något vidare inträdeskort skulle behöfvas eller efterfrågas vid ingången till paradiset. O, att åter se dig sitta uppe, min mö, full af återblommande lifskraft! Det vidgar hjertat, kommer pulsarne att flyga och sopar de mörka skuggorna nedåt djupet... Men, älskade, om Gud tagit dig ifrån din Gudmar, skulle ban ändå slutligen burit det, emedan han alltid funnit sig icke vara värd att ega dig, och emedan ban hoppats att hans egen färd då gått skyndsammare, och han hade trott på dina förutsägelser, liksom han nu och alltid skall tro på denna förening der hvarken tid eller rum finnes. ; Tack för detta, min Gudmar! Jag var också fast öfvertygad om att det för oss skulle gå genom dödens natt till ljusets morgon, Nästan