Aftonbladet – 16 juni 1859, sida 2

andena i öfrigt. Officeren och soldaten äro der, som i ett oss mycket närmare liggande land, icke två krigare med samma mål: att i farans stund försvara det gemensamma fäerneslandet, utan de äro en herre, född att alla och njuta, och en dräng, född att lyda och lida. Officeren inöfvar denna dräng — precist som i ett mycket nordligare land — till automatiska konster med geväret. Det regemente, som man lyckats fullkömligast dressera till att medmesta braket slå höfterna blå med; gevärsstocken, att med taktfastaste unisoniteten stöta kolfvarne i backen, och att med tummarnes ofelbaraste jemnhöjd utefter hela ledet göra sitt skyldra gevär, — det regementet är det bästa. Ändock skulle man visserligen göra de ryska, de preussiska och de svenska regementena stor orätt, om man icke i -maskinmessighet uti exercisen satte dem framför deösterrikiska, hvilkas generalitet verkligen lärer hafva en smula emanciperat sig ifrån exercisvurmeriets fnaskighet. Den österrikiske soldaten har intet hopp om någonting af det, som fransmannen gör sig säker om när han tågar ut i striden. Han blir icke officer, han kommer aldrig upp i den höga krigarekasten, som skulle känna sig orenad af beröringen med en paria. Ändock slåss han tappert och försvarar sig hjeltemodigt; det bevisar huru frisk kärnan är hos en stor del af de olika nationaliteter, som äro hopkedjade under den österrikiska spian, då den kunnat: bevara: sig undan förskämmningen af det öfre skalet, Skådespelet är lärorikt. Inhemtom deraf; att när man behandlar soldaten som ett intelligent väsende, så uppfyller han sina pligter med förstånd och kärlek. Men behandlar man honom som en maskin, så dukar han under som österrikarne.