Aftonbladet – 15 juni 1859, sida 2

nom personligen icke mer: din fara, dotter, gjorde slut på allt onaturligt otyg. Men naturligtvis kan jag icke öppna ämnet, och jag har af hans tystnad kommit på den slutsatsen, att ni kanske er emellan äro öfverens att uppskjuta saken något år? Ack, pappa, om jag icke så väl kände pappa, skulle dessa så klara, men dock dunkla ord göra mig yr af glädje ... Hvad är det för tal, pappa? Besynnerlig fråga, dotter! Är det dåicke vanligt att friaren begär bruden — du vill väl icke att jag skall bjuda ut dig igen? Gud i himlen,,om jag kunde:tro -pappa ... Men nej, det är något under det här. Om pappa menade fullt ärligt, så skulle pappa i sin oinskränkta makt spara Gudmar att.. ... att begära dig? Nej, det besparar jag honom icke — jag kan icke fordrra mindre. Nå, älskade pappa, om pappa icke heller fordrar mer; så är saken uppgjord i samma stund han återkommer. Och förlofningen fira vi ännu i qväll, mitt Majblomster — ty begär han dig af mig till hustru, så vill han, förstås, hålla det löftet, som han gaf i ångesten, såvida han icke hör till det slags folk, som lofvar i sin nöd hvad de icke kunna hålla för sin död. å Hvad i Guds namn sade han då, pappa? Jag anser som en grannlagenhet, dotter, att icke minnas det, i fall han ej sjelf mins det. Åtminstone anstår det icke mig som far att erinra honom -derom. Men tiden går framåt, och jag är förvånadp ...... Huru många blickar hade ej under detta samtal Emilia och Thorborg utbytt, alla uttryckande deras häpnad öfver så mycken slug list. Om någon, återtog Majken, har rätt att vara förvånad, pappa; så är det väl jag! Ingen har för mig nämt att Gudmar lofvat något under sin SOrg.D : Kors, barn, det-låter som om du icke mer än jemt och rätt trodde din far? Du kan ju fråga Gudmar sjelf. Men kom ihåg, jag påyrkar ingenting. Ett ord i sinnesyran, som