Aftonbladet – 15 juni 1859, sida 2

gen är öfver, skall man hvarken jemra sig eller hålla tal öfver den, utan söka glömma det ledsamma så snart man kan. Supponerar det icke är vår Herres mening och vilja att vi ständigt tänka på den snön, som föH i fjol, utan resa upp hufvudet och minnas, att. om det är gråmulet i dag, så blir det klart i morgon och så vidare... Det var ordet. Emilia och Thorborg, som sutto borta vid ena fönstret, smuglade nu en blick till hvarandra,som sade: Detta bådar något mindre godt. Majken svarade ej med ord, men hon såg på fadern så innerligt kärleksrikt, att liksom ett helt flöde af ömhet göt sig öfver den gamle mannen, Hm... hm... hm... barn Ack, älskade pappa! Låt oss nu hafva glömt allt som icke är ljus och frid! Aldrig — hon lade sin arm sakta öfver hans — aldrig har jag hållit pappa så kär som nu. Jag vill att vi blifva den lyckligaste familj i I hela skärgården. Gud har varit så god emot OS8.p : ; Det är sant, mitt Majblomster — helsan är bästa lyckan och bästa gåfvan. Ja, pappa, ty när vi återfått den, kunna vi äfven njuta af andra gåfvor. Och efter vi hunnit så långt som nu, pappa, och tillfället kanske icke blir bättre, så säger jag att jag icke skulle ega mod att välsigna min öfverståndna sjukdom, om den: ej gjorde ett fullkomligt slut på alla de fordna qvalen... Men den skall ju det, pappa? Ja ja, min Majken! Vi ha alla haft våra bördor, men derföre må vi icke fresta Herran med ett otåligt sinne och begära allting heller. Jag hade icke begärt detta samtal, pappa och helst sett att vi dröjt ännu ett par dagar. Men nu vore det omöjligt att åter börja underkasta sig ovisshetens tortyr ... Pappa kom ej utan -afsigt — må pappa förklara den! Nå, om du: bestämdt satt dig i sinnet att höra min tanke, bör jag väl icke förhålla den... Rent ut: jag väntar på att Gudmarj skulle ha något att säga mig. Jag hatar ho