Aftonbladet – 14 juni 1859, sida 2

nen: Sök och välsignelse lysa öfverallt; och öfverallt uppskjuter allting i en frodig välmåga; i Hörn vore det då tänkbart att, närsjelfva naturen så lofsjunger. skaparen för den öfver ståndna skakningeny icke också menniskan ef: ter sina öfverståndna skakningar skulle känna sin. förbindelse, sin ödmjukhet, sin ringhet; känna buru det ädla i hennes själ utvecklas till bögre fullkomlighet, då hon stånnar vid denna gräns, der vägarne mötas, och bon får, för ännu en tid--påjorden, gå tillsamman med den, som hon icke väntat att träffa fört än alla vägar upphört! j O, hvilket. balleluja,. uppstämma ej desså Herrans välsignade! Hvilka. föresatser till ett förbättradt, förnyadt lif utgår ej från så mången under kompen, nära sjukbädden och efter kampens slut! Hvem vill ej uppfatta denna, sedan urminnes tid så gudomliga ide ått genora goda verk och vackra gerningar lägga på Herrans altare en gåfva, som kan vara honom behaglig! Detta är herrligt det är gnistan af det gudomliga, som rörer Sig i menniskosjälen.. Det är. hennes brinnande tacksamhet derför att Gud hållitszhenne värdig pröfningen, men att han låtit den ej sträcka sig längre än att blott visa hvad han kunnat: Och dock, för huru mången har ej med de öfversvallande känslornas afstannande äfveh dessa höga och ädla intryck. afstannat! . Jå, de hafva slutligen sjunkit ned ända till glöniskan; och om de dykat upp, ha de endast I fått amn. af svärmerier, hvilka ej anstå föroch friskt folk. ! i Huru sorgligt är ej detta, och dock huru sant! : Först skall. Gud i sin långrodighet se på alt menniskan lefver så som om hon tänkte bofästa sig bär till evig tid. Sedan, då hans mäktiga hand träffat henne och uppskakat henna ur säkerbeten, känner hon till en liten a sin högre bestämmelse; men då handen ej mera tynger henne, kastar hon sig åter tillbaka i sitt döda friskhetslif och tämker ej på