Aftonbladet – 14 juni 1859, sida 2

din skall. Sådant är kärlek ... det fröjdar du dig åt... Men så stå också nu alla göromål etter .både här och på Gläborg ... Farväl, Mitt barnt Du blomstrar snärt-åter upp till milt Majblormster igen, som kan prata med mig och roa mig. Majken talade mycket litet, blott några allmänna vänliga örd om sin tåcksamhet; Hon tycktes sjelf vilja vara försigtig. Men då öch då glänste i hennes öga upp en stråle så klart, att den lät förstå att, då hon ej längre behöfde denna försigtighet, hon åter skulle blifva Majken; den modiga, kraftfulla, men alltid ädelsinnäde Majken. Sjelf bäntydde Kon lika litet om fadern på den allt mera. lidande tiden... Gudmär nämnde den ännu mindre. Med alla de öfriga personerna i buset sökte Moss ställa sig på bästa fot. Emilia varisynnerbet ett föremål för hans: utmärkelse: Han fruktäde hvar stutd att det kunde händä benre något. Då han reste bort, förmanade hån älla menniskor, Hjelm sjelf inberäknad, att noga se efter henne; och då han återkom, varhans första fråga: Ingen olycka med ungäfrun?, Allt detta väckte undran, kanske dock minst hög Gudmar och Majken, som åtminstone egde den lyckan att timma ut och timma in få ke på hvarandra och då och då byta några kärlekgrika ord. Men fru Moss, den gamle kaellpredikanten och älla vännerna kände på hvilken betänklig grund sakerna stodo, just då man trodde dem vara afgjorda. Hvad särskilt Foppa kanten beträffade, så brummade han dagen igenom och såg särdeles missnöjd ut. Tredje veckan hade ingått. Majken var nu uppe största delen af dagen och kunde både språka och höravspråkas. Endast en blekhet låg qvar efter sjukdomen och någonting af -detta gudaburna, som blott kärleken och dödens närhet förläna. Det var på eftermiddagen, Fru Moss hade, gått in att hvila i sitt eget rum, och Emilia och Thorborg sutto med sina