Aftonbladet – 11 juni 1859, sida 3

stilla ocb, högtidlig rröst. ; En gång, förut patron, i svår nöd visste ;j inte, Heller här det skulle bli, men Han, som lefver i höjden. sändehjelpenirrättan tida LG Jag yet det nog, jag vet det nog: det va du beh:Gädda, men det varverldsligt ändå. Derföre skäll Han nu, om hjertesorgen! ställer; sejsförsdörren; -sändaser, isställe för sypdiga Mmenniskor, en engel till eran tröst och I LE Men j må mte ge-ei öfver för vådligt. Hvad lider menniskan då hon! inte förskylt! 7 Inte . alla dägår ?få vara rosedagar, för då ville alla stanna qvar och lefvå i sin -mäktighet. Ja ja — jag var mäktig. J är det ännu, Herre, så länge j inte lägger er tåligt under Herrans helga vilja. När J det gjört,! skall j känmat alldeles som om det blifvit ombäddadt för, er; så att, i stället för att ligga på tröttsamma törnetaggar, tycker er få hvila på mjukaste fågeldun.. Men se här kommer den som erat hjerta. sinne och-håg bör i sorgenöden näst. Gud stå till ; : Lots-far gick, i. det han yigade på den intfrädånde fru Moss, som sakta. steg fram, och tog mannens, hand 1 sin. Den gamle, från Ufklippan gungade straxt derefter-i-sin--lillasnipa -hem-för-att-meå brorskamraten Jäsa-aftonbönen och bedja föt Majblömstret, deras högsta fröjd... SA Klockan var, nu, omkring, 9. Beate-Marie, du ser så underligt på mig... Jaså, jag förstår... Kan du... kan du säga mig idet?p : t ,Käres tilskäde vän, förekräck dig cj, sjelf! Jag kommer icke ännu med något sorgbud men; isnattvafgörs.det,:-Gör..din -självredos.. vi äro bägge gamla, och lifvet skall ejtätka så länge. Jag är. ioke myöket för. dig, men! jag ville vara ;det. Min egen smärta