Aftonbladet – 11 juni 1859, sida 2

Bed äfven ni att hans frid må fortfara! Han bar sökt göra för andra hvad ni gjort för honom. Till sin död skall han minnas och välsigna er. 16 KAPITLET. Läkarens dom och guds dom. På den vildaste delen af stranden irrade Gudmar utan att Veta hvart Kan skulle fly för att döfvä de qval, som grepo in i hans! hjerta. Han hade förvist sig sjelf för Moss skull. Ilan ville ej i första ögonblicket väcka en storm emot sig, som kanske kunnatstöra den älskade: Men om han skulle ständigt varaså fördrifven, då vore det bättre att gå före henne. Bilden af Olagus. och den vilda natten på Soten var försvunnen. Han upptog pu blott en bild, Majkens, bans lif; hans själ, hans: allt. I Och storm på storm rullade öfver hans själ. Han trodde att Gud straffat; -honom för det han ansett-bäst att hans mö gick till den lugna hvilan... Hvad äro de, dessa menniskotankar? Skummande vågor, som lefva och dö inom minuten. På tidens haf finnes en ouppbörlig svallsjö efter sådana vågor. Om jag skulle släpa mig till denne mans, fötter, om jag skulle säga honom: Tag min hela varelse, men gif mig: blott henne! Han skulle dock skjuta bort mig... Och nu skall ban taga alla hennes blickar, medan jag går här utesluten, förgäten.... Nej, det är Omöjsligt — jag fördrar icke detta... Mei hvem är der, hvem kommer: der.......Ack, fader, är. ået du som sökt upp dinson; då sieke han kom till dig. 7 ö Och det var. den gamle kapellpredikanten som sökte och fannisonen.