Aftonbladet – 11 juni 1859, sida 2

Då hon satte foten på tröskeln, drog henn Hjelm sakta tillbaka och hviskade: e För min kärleks skull, för vårt barns skull, var försigtig — våga dig ej för långt och Jå det gå hastigt öfverly Håll mig ej tillbaka... Var fullkomligt lugn! Hon steg in. Den lykta, som främlingsfiskaren qvarlemnat, kastade endast ett blekt sken kring, den stora mörka boden. K Längst framme i dunklet satt Holt åter på spikkistan. Han hade dock ej suttit der hela tiden. . Han såg ej Emilia förrän hon varhelt nära. Herr Holt, det är jag! Emilias röst darrade. . Denne mans åsyn liksom grusade all kennes fordna stoltbet... Det är jag! upprepade bon. Huru -— det är ni, ni som kommer till mig! Då skall ni också få veta hvad jag för er skull afstått ifrån... Se... Länge hade jag ej en enda tanke, som gick utom den likgiltiga tröttbetens gräns. Slutligen fick jag denna — men det hade varit grymt niot er. Derföre slet jag mig ifrån den... Han visade på en tågsnara, fästad vid en krampai taket. O, Jesus, Kristus!, utbrast den unga qvinnan. Nihade kunnat, ni bade velat.. Jag hade både kunnat och velat. Den trötte — och jag blir med hvarje minut tröttare — vill blott ha slut... Men n4 skulles ha lidit deraf, aldrig förmått glömma... och jag ville det icke merm Det var då, sade Emilia med hänförelse, aningen om den tacksani : var. skyldig er, som förde mig hit..z ni för min skull så hjeltemodigt b ehna stora frestelse, så vill ni icke he mig. den trösten att återtaga er frihet. Avun kan lifvet för er vara långt, och i den nya verlden,