Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 3

gifvelsen kom riktigt fram. Olagi och mina vägar möttes vid dödens dörr, der ni ställt oss. Olagus fins icke mer... Men skall det bli han ensam som ni skickat före er? Här finnas tvänne qvin:or — den ena är redan nära döden af sorg öfyer det elände, ni dra: git öfver oss; den andra, den ni nu lemnade, får kanhända med lifvet gälda den farliga skrämsel, som er brottsliga passion kostat henne ... och ändå är jag nu utan bat. För en månad sedan skulle jag hafya velat se ert blod ;.. under den tiden har mitt lidande blifs vit nog stort att ej behöfva hämden — bär den i ert sjelfmedvetandeln Om det tillfredsställer er, svarade Holt doft, så kan ni hoppas att er profetia går i fullbordan ... Men stor sak: vi äro alla födda att lida — ville ni byta lott med mig? I dessa sista ord låg ett så fasansfullt intryck, att Gudmar tystnade. Nu kom främlingsfiskaren med nyckeln, och i den skumma aftonen begåfvo sig alla tre otan att tala ned åt lastageplatsen. 7 Hvyarföre just i denna? frågade Holt, då de stannade vid nedra sjöboden. Det var en sinnrik grymheti Huru så? frågade Gudmar, Ni vet ju att det var här de inlade den döda, då Hjelm kom tillbaka .v. Nej, nej, här vill jag icke vara — min enslighet har söllskap nog ändå Var inte bang i bröstet, svarade främlingsfiskaren, jag är till sällskap och vakthållning; och medan jag. är qvar ska hvarken lefvande eller döda komma hit i obt hör righet., ; ! Spring tillbaka efter nyckeln till andra boden! afgjorde Gudmar. Någon onödig-grymhet behöfg icke,n Änsen gång blefvo de epsamma dessa både män,