Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 3

sig sjeltva... De båda makarne sutto hos hvarandra i sängkammarens ensamhet. 3 — Emilia hade nu lagt hela denna aftons underbara tilldragelser för sin Åkes ögon. Och du lefver — lefver verkligen ! utropade han. Du känner inga förebud till en ännu rysligare fara? Oj min Gud, hvad kunde icke här hafva händt... Inne hos dig, bredvid dig, öfversvämmande dig med sin heta låga — och du tog icke döden deraf... Hvilken qvinna du är! Å Nej, jag tog icke döden deraf, min Åke, och jag får nog lefva, då jag gått igenom denna afton.n, Hjelms känslor voro i den grad upprörda att det var Smöjligt att i honom igenkänna den fördne lugne mannen. Han hade aldrig förut fattat huru gränslöst högt han älskat sin hustru. Han grät som ett barn och aftäckte helt och bållet detta hjertats heliga mysterium, er sig endast vid utomordentliga ögonblick. Sansa dig, sansa dig, min älskade! sade Emilia, som midt i denna saliga stund erinrade sig hvilken vigtig öfverläggning som förestod... Din kärlek, som jag redan länge trott på, är nu lika hög och stark som min. Låt då, när så stor lycka kommit oss till del, den bästa känslan i vår själ tala högt: barmhertighetensly En hastig blekhet gick öfver Hjelms ansigte. aJag har varit nära att förlora dig — jag vill icke hafva emottagit denna Herrans välgerning utan att visa Honom min tacksamhet. Dessa ord uttalade Hjelm med kraft och såg på sin hustru med en blick, som nästan förklarade det öfriga af hans tanke. Jag anade, jag visste buru du skulle handlal svarade hon med ett belönande småleende, Du vill låta...