Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 3

väl någonsin tro det — för den olycklige Holt ... Ack, så eländig, så trött, så förstörd han är... Och Åke, som icke kommer! läg får ej ett tecken till xo i min själ, innan jag ser honom igen. Då blir det bra.n Var det något annat, frun? frågade Uljanä. Ja, följ mig upp i öfra våningenlo Och åt öfra våningen gingo de... Men redan utanföre dörren till Majkens yttre rum kom Gudmar emot Emilia. Han syntes mycket underlig; och den lifskraft, han nyss fatt, var nu liksom upplössad i ett tillstånd af nästan lika djup domning som Holts, ehuru den var helt olika. pHon sofver — jag vill ej väcka hennel sade han sakta. Emilia kände sig förlsad. Hon insåg hvilka tankar som rörde sig i Gudmars hufvud. Lyckligtvis trodde hon ej en sekund atthans aning egde grund. Hon skyndade fram till fönstret, der Majken ännu satt så som Uljana beskrifvit, och snart ljöd Emilias röst så tröstrik i den bedöfvade unge mannens öra: Kasta bort alla olyckliga inbillningar — hon är blott afsvimmad... Kanske har hon sett den hon väntade och ej begripit hvarföre han ej kom upp. I detsamma körde tvänne åkdon upp på gården, Hjelm och fru Moss i det ena, Thorborg från kapellgården i det andra. O, huru Emilia tackade Gud att slippa ensam styra här! Icke skola vi nämna modrens inträde, icke nämna huru svimningen lemnade rum för en häftigt utbildad yrsel. Medan tre varma hjertan klappade bredvid Majkens sjukläger, hade tvänne andra äfven för henne så ömmande bjertan dragit sig för